Black Tar Heroin (2000)

Efter jag sett Requiem For A Dream för första gången mådde jag ganska dåligt psykiskt. Det var en av de mest deprimerande filmerna jag någonsin sett, och det var omöjligt att tänka ”det är bara en film” eftersom händelserna i filmen så lätt hade kunnat hämtas från verkligheten.

Black Tar Heroin är Requiem For A Dream fast i dokumentär form, allt är på riktigt med riktiga människor. Självklart visar det sig att fiktionen aldrig ens kan komma i närheten av det verkliga livets outtömliga misär.

Vi får följa några ungdomar i San Fransisco mellan 1995 och 1998. Deras gemensamma nämnare är att de missbrukar heroin. De olika livssituationerna hos de medverkande varierar från hemska till sönderslitande, ogripbart fruktansvärda. Även de som i början av filmen ser ut att klara sig ok dras längre och längre ner i fördärvet ju längre filmen fortskrider.

Två personers öden etsade sig fast mer än de andra. Den ena är en ung kille, runt 20 år gammal. Han berättar att hans mamma gick på heroin och han själv blev till genom att hon blev våldtagen när hon var medvetslös. Han berättar vidare att han prostituerar sig för att ha råd med heroinet. Alternativet skulle vara att råna folk, men han säger att han inte skulle kunna leva med att göra så mot oskyldiga människor. Det jobbiga med att prostituera sig, säger han, är att så många behandlar honom så dåligt, fyra gånger har han blivit våldtagen. Han får under filmens gång reda på att han har aids. Att få reda på att han kommer att dö leder till att han trappar upp sitt missbruk. Han försvinner en längre period och när han kommer tillbaka är han inte långt från döden. Han berättar att han försökt ta livet av sig med en överdos och misslyckats. I en fruktansvärd scen blir han sedan utslängd ur sin partners lägenhet. Han pratar och stönar oavbrutet och rör sig nästan okontrollerat, det blir uppenbart att han nu även lider av någon slags psykisk åkomma. I slutet av filmen ser vi honom sova på gatan.

Den andra personen är en tjej som är 18 år då filmen börjar spelas in. När hon var fem år blev hon våldtagen av sin morfar. Under filmens gång intensifierar hon sitt drogmissbruk och börjar kombinera heroin med crack. I en scen tar hon först heroin följt av crack följt av en flaska sprit följt av mer crack följt av mer heroin. När hon nästan är helt borta säger hon att hon saknar sitt hem. I slutet av filmen säljer hon sig dag och natt på gatan i ett av de värsta områdena i San Fransisco.

Det är uppenbart att många av killarna och tjejerna praktiskt taget tvingats in i sitt missbruk av förhållanden under deras uppväxt. Filmen visar dock också att det inte går att generalisera missbrukare, alla är individer lika olika varandra som du och jag.

De få gånger då ett litet ljus tänds i mörkret blir det aldrig långvarigt. Till exempel då vi får reda på att en tjej hållit sig ren i ett par månader får vi sedan se statistik som visar att mindre än en procent av alla heroinmissbrukare i de aktuella områdena lyckas ta sig ur sitt missbruk och precis som väntat faller tjejen tillbaka in.

Det finns få filmer jag kan säga detta om, men denna är verkligen en film som skulle behöva visas i gymnasieskolor. Inte så mycket för att den får en att aldrig vilja testa heroin (jag tror inte att det finns så många tonåringar som längtar efter att bli heroinmissbrukare) utan desto mer för att den får en att förstå missbrukare bättre och förstå vad de utsätts och utsätter sig själva för. Ingen kan se den och sedan säga något ont om sprututbytesprogram, exempelvis.

Det här var en av de hemskaste filmerna jag någonsin sett och jag kommer nog aldrig glömma den så länge jag lever, på gott och ont.

IMDB score: 6.9 (62 votes)
Min score: 8.3