Paradise Now (2005)
Paradise Now har kallats kontroversiell för att den sägs försöka förklara varför två självmordsbombarkandidater vill bli just självmordsbombare. Istället för samvetslösa monster får vi möta vanliga människor som formats av sin uppväxt och sociala situation. Premissen liknar Spielbergs Munich, som tog sig an uppgiften att visa den mänskliga sidan av ett gäng Mossad-agenter.
Jag har aldrig riktigt förstått varför det skulle ligga något negativt i att förstå varför vissa människor gör vissa saker, men om det är på grund av det som filmen kallas kontroversiell är kritiken gravt missriktad (eller så har kritikerna helt enkelt inte sett filmen). Det finns flera filmer som förklarar fenomenet med självmordsbombare mycket bättre än Paradise Now. I dokumentärer som Checkpoint, Människor är som dansande stjärnor och Death In Gaza får vi se autentiska bilder som visar under vilka förhållanden palestinier lever och vilken skada Israels ockupation orsakar på deras liv. I Paradise Now pratas det mycket om problemen, men som alla vet är bilder starkare än ord.
Att kritiken är grundlös gör dock inte filmen sämre. Det är en emotionellt laddad historia om vänskapens betydelse i desperationen och hopplöshetens land. Skådespeleriet är subtilt och nedtonat men varje blick och rörelse rymmer mening. Små allusioner finns spridda genom hela filmen, till exempel kan man skönja Da Vincis ”The Last Supper” i kompositionen av scenen där de blivande självmordsbombarna äter sin sista måltid. Regissören och manusförfattaren Hany Abu-Assad ser verkligen till att belöna uppmärksamhet och koncentration.
När han sedan erbjuder en liten dos comic relief i vissa av de tyngsta scenerna (som när huvudpersonerna ska spela in sina avskedsfilmer), stärks paradoxalt nog allvaret i filmen samtidigt som den blir mer intressant.
Jag såg Oscarsvinnaren Tsotsi just innan jag såg den här filmen, och även fast den förra var väldigt bra, kan jag inte för en sekund låta bli att instämma i den stora skara kritiker och publik som tycker att Paradise Now borde ha vunnit en Oscar för bästa utländska film.
IMDB score: 7.8 (1530 votes)
Min score: 8.5
Jag har aldrig riktigt förstått varför det skulle ligga något negativt i att förstå varför vissa människor gör vissa saker, men om det är på grund av det som filmen kallas kontroversiell är kritiken gravt missriktad (eller så har kritikerna helt enkelt inte sett filmen). Det finns flera filmer som förklarar fenomenet med självmordsbombare mycket bättre än Paradise Now. I dokumentärer som Checkpoint, Människor är som dansande stjärnor och Death In Gaza får vi se autentiska bilder som visar under vilka förhållanden palestinier lever och vilken skada Israels ockupation orsakar på deras liv. I Paradise Now pratas det mycket om problemen, men som alla vet är bilder starkare än ord.
Att kritiken är grundlös gör dock inte filmen sämre. Det är en emotionellt laddad historia om vänskapens betydelse i desperationen och hopplöshetens land. Skådespeleriet är subtilt och nedtonat men varje blick och rörelse rymmer mening. Små allusioner finns spridda genom hela filmen, till exempel kan man skönja Da Vincis ”The Last Supper” i kompositionen av scenen där de blivande självmordsbombarna äter sin sista måltid. Regissören och manusförfattaren Hany Abu-Assad ser verkligen till att belöna uppmärksamhet och koncentration.
När han sedan erbjuder en liten dos comic relief i vissa av de tyngsta scenerna (som när huvudpersonerna ska spela in sina avskedsfilmer), stärks paradoxalt nog allvaret i filmen samtidigt som den blir mer intressant.
Jag såg Oscarsvinnaren Tsotsi just innan jag såg den här filmen, och även fast den förra var väldigt bra, kan jag inte för en sekund låta bli att instämma i den stora skara kritiker och publik som tycker att Paradise Now borde ha vunnit en Oscar för bästa utländska film.
IMDB score: 7.8 (1530 votes)
Min score: 8.5

2 Comments:
Torr, du är just nu min nr. 1 supplier av inspiration till vad som skall hämtas hem!
Jag hller på att gå i genom dina listor :)
haha fan va kul :D
Skicka en kommentar
<< Home