V for Vendetta (2005)

Först måste jag bara nämna att jag inte har läst den grafiska roman som detta är en filmatisering av. Jag är heller ingen stor seriemänniska så det enda jag egentligen visste om upphovsmannen Alan Moore var att han politiskt var orienterad mot det anarkistiska hållet.

Att då en film gjord efter en anarkistisk serie blir så pass politiskt laddad som V for Vendetta borde inte vara särskilt uppseendeväckande. Men sanningen är att jag sällan blivit så chockad som när jag såg den här filmen.

Hjälten, protagonisten som vi i publiken håller på, den goda killen, är en terrorist. I dessa dagar, i vårat samhälle, i en Hollywoodfilm, är hjälten terrorist. Inte heller är han implicit en ”terrorist” där själva titeln är en tolkningsfråga för betraktaren, utan han omnämns gång på gång som en terrorist. Förvisso av regeringsmakten, som i filmen, tvärtemot verkligheten, har misslyckats med att skapa en definiering av terrorism där även folket är med på noterna, men ändå! Kopplingen till de amerikanska maktutövarnas metod att stämpla alla misshagliga element som terrorister är solklar.

Vi har här en film där (super)hjältens närmaste motsvarighet i den riktiga världen är Subcomandante Marcos och där en av skurkarna är en pastisch på Bill O’Reilly. Precis som Marcos är V en postmodernistisk revolutionär med glimten i ögat. Han är dessutom beredd att använda våld för att bekämpa makten och förändra samhället. Skurkarna däremot är makthavarna, politikerna, medierna, militären och polisen. När senast gav Hollywood oss denna bild av verkligheten?

I en svidande satir på västvärldens hetsande mot muslimer har skurkarna i filmen belagt innehav av koranen med dödsstraff. Prästerna däremot är pedofiler och det kristna fascistpartiets medlemmar stryker runt på gatorna och våldtar de kvinnor som vågar trotsa utegångsförbudet.

Det enda negativa med filmens politiska budskap är att mainskurken, filmens Bush, ibland jämställs för mycket med Adolf Hitler. Detta ger dom som kritiken riktas emot ett försvar, de kan säga ”Vår president skulle aldrig gå så långt som han i filmen” och de har säkert rätt. Men poängen är att makthavarna i USA och i världen i största allmänhet inte behöver uppvisa de mest totalitära och fascistiska attributen så länge de kan definiera verkligheten efter sina egna intressen, något som görs, både i filmen och i verkligheterna, genom media. Bloggen upplopp skriver mer om just denna problematik.

Ett politiskt budskap gör dock ingen film. Är den taskigt gjord spelar ofta de goda intentionerna ingen större roll. Tack och lov är V for Vendetta riktigt välgjord i nästan alla avseenden. Den är snygg och precis så orealistisk som en superhjältefilm ska vara (en balans som de flesta misslyckas med). Skådespeleriet är helt OK, inget att gå i taket över men heller aldrig något man stör sig på.

De som läst den grafiska romanen hävdar att storyn är förenklad och strömlinjeformad, men något annat kan man väl aldrig vänta sig. Som ovetande av ursprungsverkets komplexitet känner jag mig dock helt nöjd med flytet i filmen. Är det något jag ska klaga på så blir det istället den polarisering som sker mellan V och huvudskurken. V skulle må bra av fler brister, kanske kunde han vara lite med ondskefull, och även fast jag egentligen ser finkulturellt engagemang som en brist skulle han må bra av att tona ner den delen av sin person. Partiledaren, skurken, skulle i sin tur, som tidigare nämts, hellre få vara något mer balanserad och implicit i sin ondska.

Egentligen ska jag dock inte klaga alls. Det var en otroligt bra film och lätt den bästa superhjältefilm jag sett hittills.

IMDB score: 8.1 (21402 votes)
Min score: 7.9