Zozo (2005)

Min inställning till svensk film är allt annat än objektiv. Själva termen ”svensk film” framkallar för mig hemska minnen av hjärndöd action dåligt uppsminkad för att likna socialrealistisk ungdomsfilm och värdelösa teaterskådespelare som spelar över till den grad att man tvingas skratta och gråta samtidigt. Jag skyr svensk film som pesten. Till och med ”mästerverken” gör mig illamående. Mitt liv som hund är något av det mest deprimerande jag någonsin sett, detsamma gäller Bröderna Lejonhjärta. Visst, Bergman, men innan jag blev gammal nog för att komma i kontakt med honom hade mitt förtroende för den svenska filmindustrin raserats totalt.

Det finns dock ett par undantag. Ibland är det ju faktiskt så att det produceras en film som varken är Nattbuss 807 eller Festival. Som de första Jönssonliganfilmerna till exempel, eller Sånger från andra våningen. Zozo är också en film som jag kommer räkna till fåtalet mycket bra svenska filmer.

Josef Fares har gått i samma spår som många andra svenska filmare. Först gjorde han en romantisk komedi följt av en mer ordinär komedi. Båda filmerna har varit lika tråkigt jordnära som de flesta andra svenska filmer men Fares lyckades på något sätt skruva till dom så att de lyfte en bit över genomsnittet. När jag såg både Jalla! Jalla! och Kopps tänkte jag att han skulle kunna göra mycket bättre ifrån sig om han vågade jobba med större idéer, och det är just detta han gör i Zozo.

Zozo är en pojke som drabbas mycket hårt av inbördeskriget i Libanon. Han bor i Beirut men tvingas fly till Sverige. Filmen delas således upp i två delar, första halvan utspelar sig i Beirut och den andra i Sverige. Det är i den första halvan filmen är som allra bäst. Kanske är det för att det är svårare att avgöra hur bra skådespeleriet är när skådespelarna pratar ett främmande språk (även då jag känner igen många ord och fraser) eller kanske är det ett medvetet val av Fares, men scenerna och karaktärerna i Libanon känns så mycket mer genuina och levande än de som utspelar sig i Sverige.

Sverige porträtteras väldigt ”svenskt” (om det nu finns något sådant) men samtidigt ligger det hela tiden ett skimmer av välpolerad sterotypifiering över alla personer. Återigen är detta kanske ett medvetet val men jag är skeptisk.

Vi får se ett Libanon mitt under inbördeskriget, bomberna regnar och milismän drar runt på gatorna. I Sverige är däremot allting lugnt och städat. Visst finns det mobbning och idiotiska lärare, men du kan gå utan för dörren utan att vara rädd att träffas av en kula. Trots detta känner jag att Beirut är alternativet att föredra. När eftertexterna rullar kommer jag på mig själv att önska att Zozo stannat i Libanon.

Vissa gånger lyfter Fares fram likheterna mellan länderna, till exempel i beteendet mellan en libanesisk far och en svensk, som båda behandlar sina barn dåligt. Mest är det dock skillnaderna som talar. Jag önskar att filmen varit längre, att man fått se Zozo komma till rätta i Sverige och finna trygghet på riktigt. Det är nog tänkt att slutet ska vara hoppfullt men för mig känns det rätt blekt.

Trots allt är det en mycket bra film, för att vara svensk är den exceptionell. Nästa gång vill jag att Fares tänker ännu större. Kanske sci-fi? Kanske skräck? Svensk film måste vidga sina vyer och kapa banden till teatern, Zozo är ett steg på vägen.

IMDB score: 7.2
Min score: 7.3