Toshofilm

12 Angry Men (1957)

2006-06-18T00:19:00.000+02:00

På ett sätt är jag glad att jag i så många år dragit mig för att se filmer från 50-talet och tidigare. Vart fördomarna kom ifrån kan jag inte förstå, men jag antog att filmer äldre än 50 år skulle vara sega, inaktuella och konservativa. Filmer som Moderna Tider och Rear Window var bara undantagen som bekräftade regeln.

Sedan såg jag Citizen Kane och förstod plötsligt hur fel jag haft. När det gått upp för en att det inte spelar någon roll när en film är gjord, är det som att man låser upp en helt ny del av filmvärlden. Mitt första mål som nyfrälst kommer bli att se alla de filmer på IMDBs top-250-lista jag tidigare ratat på grund av dess produktionsår. Först ut var nummer 15: Sidney Lumets debut 12 angry men.

Den övervägande majoriteten av filmen utspelas i ett enda rum. Tolv jurymedlemmar har fått i uppgift att förklara en mordåtalad yngling skyldig alternativt icke skyldig. Alla förutom en är överens om pojkens skuld, men för att en dom ska kunna lämnas krävs total enighet.

Som ni kanske förstår är det en karaktärsstudie likt få andra. Utrymmet för yttre storyutveckling är inte det största när alla händelser är förlagda till ett enda rum. Trots att det är tolv personer som ska illustreras har man vid filmens slut fått ett utmärkt grepp om allihop.

Alla skådespelare gör fenomenala insatser och det osar kvalitet om varenda linje dialog, både gällande hur den är skriven och hur den framförs. När sedan filmen berör ett så ständigt aktuellt ämne – dödstraffets etiska komplikationer och det ansvar som följer med att ge någon en dödsdom – är det inte svårt att förstå att den blivit en sådan klassiker.

Det måste ha varit hårt för Lumet att göra en så bra film så tidigt och sedan behöva kämpa förgäves under resten av sin karriär för att överträffa sig själv.

IMDB score 8.7 (38912 votes)
Min score 8.2

The War Within (2005)

2006-06-03T01:53:00.000+02:00

Kan inte låta bli att tycka det var synd att jag såg den här filmen efter jag sett Paradise Now. Jag vill tycka om den, den är okonventionell och behandlar ett viktigt ämne som förtjänar större exponering.

Tyvärr bleknar den något otroligt när man jämför den med Paradise Now, en jämförelse som är oundviklig då de behandlar i stort sett samma scenarion.

Paradise Now är bättre på alla tänkbara plan. Det är omöjligt för mig att säga hur bra den här filmen är frikopplad från den oundvikliga jämförelsen. Som det är nu känns det som att den vill för mycket och gärna skriver en på näsan, något som man absolut inte får göra när det gäller dessa ämnen.

Ifall ni bara vill se en film om självmordsbombare, se Paradise Now. Vill ni se två, se The War Within först.

IMDB score: 7.0 (335 votes)
Min score: 6.9

Lucky Number Slevin (2006)

2006-06-03T01:26:00.000+02:00

Vad som gjorde The Usual Suspects till en riktig klassiker var att nästan ingen kunde förutspå slutet. För de allra flesta var det en twist av sällan tidigare skådad kaliber och således strömmade folk ut från biograferna överrumplade och upprymda. Att se filmen en andra gång blev något av ett måste.

Lucky Number Slevin har säkerligen försökt nå samma resultat, men då Bruce Willis i öppningsscenen förklarar innbörden i en ”Kansas City Shuffle” förstör man alla chanser att verkligen överrumpla publiken. En ”Kansas City Shuffle” är nämligen då man får sin publik att titta åt vänster när de borde titta åt höger.

Genom att så explicit presentera denna ledtråd lägger man upp för konstant skepsis hos den som tittar. Personligen satt jag bara och väntade på att karaktärerna skulle visa vilka de egentligen var. När man på förhand vet att filmen försöker få en att titta åt fel håll blir det liksom inte samma sak.

Det är dock ingen dålig film, inte på långa vägar. Manuset är mycket bra skrivet, det som gör att det ibland kan kännas en gnutta taffligt är just de krav genren ställer på författaren. Skulle det mätas med någon annan standard skulle det stå ut mycket mer än vad det gör nu.

Skådespeleriet är över genomsnittet, men faktiskt hade jag förväntat mig lite mer av denna all-star-lineup (Morgan Freeman, Ben Kingsley med flera).

Precis som i de flesta andra fall går det inte att berätta så särskilt mycket om vad filmen egentligen handlar om utan att på så sätt spoila en stor del av överraskningsmomenten. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en klart sevärd film, dock inte en av de bästa i genren.

IMDB score: 7.5 (8074 votes)
Min score: 7.1

Inside Man (2006)

2006-05-29T14:57:00.000+02:00

All den respekt jag tidigare haft för Spike Lee utplånades totalt efter jag såg det pinsamma, pretentiösa och urusla DV-spektaklet ”Bamboozled”. Det var många år sedan men det är fortfarande en av de allra sämsta filmerna jag någonsin sett.

Inside man är ljusår bättre. Detta behöver inte säga så mycket om man bara jämför med Bamboozled, men den håller faktiskt i jämförelse med bra filmer också. Spike Lee måste alltså vara en mycket ojämn regissör. Efter att ha sett Inside Man kan jag konstatera att denna ojämnhet heller inte bara gäller mellan olika filmer utan även i en och samma film. De riktigt bra stunderna hans nya film är betydligt fler än de riktigt dåliga men ibland kan en jättebra scen transformeras till en riktigt pinsam klyscha så snabbt att man undrar om Lee är schizofren.

Storyn är inte den mest originella. Temat ”Den perfekta stöten” är väl ett av filmvärldens mest utforskade områden och gisslantagande skurkar är i sig inget som får en att tappa hakan. Filmens starka punkter är istället de intressanta (om dock något överdrivna) karaktärerna samt det sätt New York ramas in genom intressanta kameravinklar och bildutsnitt.

Jag vet inte vad som är dealen med Spike Lee, jag kan inte säga om han är en bra eller dålig regissör. Inte ens efter Inside man är jag övertygad om han riktigt vet vad han håller på med. Det var i alla fall en bra film.

IMDB score: 7.4 (14 444 votes)
Min score: 7.0

Grizzly Man (2005)

2006-05-18T23:27:00.000+02:00

Precis som Death In Gaza är Grizzly Man en film inspelad av en person som dött under produktionens gång.

Den handlar om Timothy Treadwell, en excentrisk djurrättsaktivist och nykter alkoholist som flera månader varje år praktiskt taget bor med grizzlybjörnarna i Alaskas vildmarker.

Trots att man varken får höra ljudinspelningen från när Timothy och hans flickvän blev uppätna av björnarna eller se några bilder från kvarlevorna har filmen anklagats för osmakligt effektsökeri och gottande i detaljer kring parets död. Detta kan jag hålla med om. Man låter folk som bevittnat efterdyningarna av björnattacken berätta precis hur kropparna stympats och vilka delar som återfanns var och i vilket skick. Extra creepy blir det när obducenten visar sig vara en jätteskum David Lynch-figur med galen blick och teatraliskt uttal. För en sekund funderar jag över ifall Grizzly Man är en mockumentary.

Allvaret återfinner sig snabbt när filmen går in på vem Timothy var och hur hans liv sett ut. Detta är även det mest intressanta i filmen. Efter att ha sett honom i bild bara för en kort stund börjar man undra hur han blev så speciell, eller rättare sagt, vad det är för fel på honom.

Trots att han övervägande beter sig som ett barn finns det glimtar av vuxet allvar i hans beteende. Han verkar dessutom högst medveten om de faror han utsätter sig för. Man undrar ifall han verkligen vet vad han håller på med. Det faktum att han överlevt tretton säsonger bland björnarna och att de annars så folkskygga rävarna springer sida vid sida med honom genom vildmarken tyder på att han har någon speciell gåva. Inte osökt tänker man på Djungelbokens Mowgli.

Trots sitt excentriska beteende framstår Timothy som en mycket godhjärtad person. Detta innebär inte att jag känner något större medlidande med honom. Självklart var det hemskt och synd det som inträffade, men genom filmens gång visar han sig så medveten om farorna att man förstår att han visste att det värsta skulle inträffa förr eller senare, det var helt enkelt ett pris han fick betala för att leva det liv han ville leva.

IMDB score: 8.1 (4510 votes)
Min score: 7.6

Joyeux Noël (2005)

2006-05-16T21:54:00.000+02:00

Första världskriget känns ibland som ett bortglömt krig, det hamnar alltid i skuggan av världskrig nummer 2. Kanske är det för att första världskriget inte hade någon Hitler, inga gaskammare. Den allmänna uppfattningen kring andra världskriget är att det hade sina bad guys och good guys, således är det tacksamt att göra filmer, datorspel, tv-serier etc. om det. Inga komplikationer gällande vilken sida publiken ska stå på och så vidare.

Det lilla jag vet om första världskriget inkluderar historier om förhållandena i skyttegravarna. Just dessa skulle kunna utgöra sceneriet för den smutsigaste och mest fruktansvärda krigsfilm som någonsin gjorts. Kanske finns den redan, men jag har i alla fall inte sett någon sådan än.

Joyeux Noël behandlar första världskriget, den utspelar sig även i skyttegravarna, men jag visste redan innan jag såg den att den inte skulle vara filmen jag väntat på. För det första hade den en PG-13 rating, och krigets fasor kan inte skildras inom en PG-13 rating. För det andra hade jag läst kommentarer om den på IMDB i stil med ”Destined to be a Christmas classic”.

Jag hade tur som var förberedd på detta eftersom det just är den uddlösa och lite kramgoa stämningen som är filmens största brist. Är man således beredd på detta är det lättare att istället uppskatta allt som är bra med den. Det är en fransk-tysk-brittisk-ukrainsk samproduktion som håller hög klass vad gäller alla tekniska aspekter. Även manuset är välskrivet och skådespelarinsatserna är gedigna.

Filmen behandlar dock en av de starkaste och mest talande incidenterna i modern historia, och så länge alla inblandade i filminspelningen gör ett bra hantverk är det i stort sett omöjligt att misslyckas. Filmen handlar om vapenvilan som slöts mellan skottarna, fransmännen och tyskarna under julen 1914. Istället för att skjuta och spränga ihjäl varandra delade man broderligt på sprit, cigaretter och choklad, sjöng sånger och spelade till och med fotboll med varandra.

Självklart förstår jag att regissören och manusförfattaren inte vill förstöra en sådan händelses feel good-potential, men samtidigt är det som att något skär sig i hjärnan på mig när jag ser en krigsfilm som får mig att må bra.

IMDB score: 7.7 (1541 votes)
Min score: 6.6

Jag har placerat min blogg i Umeå på bloggkartan.se

The Road to Guantanamo (2006)

2006-05-12T02:12:00.000+02:00

När jag fick reda på att The Road to Guantanamo inte var en vanlig dokumentär utan en dramadokumentär blev jag lite besviken. Den yttersta emotionella udden, den som kan slita sönder en inombords och få en att ligga sömnlös i dagar (typ som efter Black Tar Heroin), försvinner ofta i och med en dramatisering där skådespelare iklär sig rollerna av riktiga personer. Efter att jag satt igång filmen försvann dock alla tvivel rätt snabbt.

Huvudrollsinnehavarnas helt otroliga skådespelarinsatser och det dokumentära stuket på filmen gör att man snabbt glömmer bort att det ofta inte är autentiska bilder man ser. Det enda som bryter illusionen är intervjuklippen med de riktiga personerna som skådespelarna porträtterar. Dessa klipp stärker paradoxalt nog samtidigt realismen.

Filmen handlar om de tre britter som kom att kallas ”The Tipton Three”. Tre vänner (från början fyra) som far till Pakistan för att en av dom ska gifta sig. Genom ungdomlig naivitet och äventyrslusta tar de sig istället till Afghanistan där de hamnar mitt i den Amerikanska bomboffensiven. Desperat försöker de ta sig tillbaka till Pakistan men tillfångatas istället av Norra Alliansen och hamnar till slut på Guantanamo.

Vid flera tillfällen under filmens gång kommer jag att tänka på filmen Salò. De amerikanska soldaterna och fångvaktarna har mycket gemensamt med Pasolinis italienska fascister. Skillnaden är, hemskt nog, att sadismen i The Road to Guantanamo är djupare rotad i verkligheten än den i Salò.

När de tre protagonisterna når Guantanamo blir likheterna med nazisternas koncentrationsläger obehagligt påtaglig. Som en IMDB-skribent uttrycker det: ”let's face it: from what the film tells us, we're dealing with a situation involving the US equivalent of the SS”

Självklart är det de tre britternas version av händelserna som presenteras, men har man hållit sig uppdaterad om vad officiella källor sagt om förhållandena på Guantanamo känner man igen mycket av tortyren och de allmänna förhållandena. Som samma skribent säger: ” You want the other side of the story? Listen to any George W. Bush press conference”

The Road to Guantanamo är obehagligt bra gjort. Det är nästan så man önskar att den inte var så effektiv eftersom man blir så arg, förtvivlad och upprörd. Det dröjer inte alls länge innan man helt har slutat bry sig om att britterna faktiskt är oskyldiga. Det hade lika gärna kunnat vara Al-Quidamedlemmar, man behandlar helt enkelt inte människor på det där sättet.

Filmen bjuder som sagt inte på någon ny information om amerikanernas metoder eller förhållandena på Guantanamo, men den lyckas kanalisera det som bara tidigare varit nyhetstext till något som träffar så mycket hårdare och sätter sig som en klump i halsen.

Efter han blivit släppt från Guantanamo säger en av britterna att han nu vet att världen inte är ett trevligt ställe, så känns det också efter att man sett den här filmen.

IMDB score: 7.4 (404 votes)
Min score: 8.0

Grandma's Boy (2006)

2006-05-10T23:49:00.000+02:00

Det finns både bra och dåliga stonerfilmer. De riktigt bra är sällsynta, Harold and Kumar go to White Castle är ett exempel på en sådan. De mediokra är desto vanligare, Grandma’s Boy är ett utmärkt exempel på en sådan.

En del skämt skrattar man högt åt men de duggar knappast tätt. Emellan skratten bjuds man på oengagerat skådespeleri och pinsamt dåliga försök till toaletthumor. Handlingen börjar lovande men flippar givetvis ut mot slutet (på det dåliga sättet). När olika scener bara händer helt omotiverat utan förklaring, endast för att de ska ha en anledning att visa nakna bröst är det lätt att man begraver huvudet i händerna.

Samtidigt sitter minnet av Container kvar, och faktum är att så fort jag kom att tänka på den förlät jag alla brister i denna film, de framstod plötsligt så obetydliga. Innerst inne vet jag dock att detta inte är en bra film. Det är synd eftersom stonerkomedin som genre är tillräckligt bespottad redan. Grandma’s Boy förbättrar inte den situationen.

IMDB score: 6.4 (1494 votes)
Min score: 4.9

Container (2006)

2006-05-10T14:50:00.000+02:00

Container är den sämsta film jag har någonsin sett. Rekordet innan hölls av filmen Pups (svensk titel: Fucked Up). Container passerar Pups med så stor marginal att hela min uppfattning om vad som är bra och dåligt inom film måste ritas om.

Jag vet inte om Container är på allvar eller ett stort practical joke från Moodyssons sida. Det spelar faktiskt heller ingen större roll. Filmen är så pass dålig, att även om den är ironiskt gjord, någon slags kommentar på ultrapretentiösa och talanglösa filmanalfabeter, så är den fortfarande värdelös. Att misslyckas på båda planen samtidigt, det seriösa och det ironiska, trodde jag inte var möjligt.

Jag hoppas ändå att Container är ett skämt, eller i alla fall att Moodysson medvetet har försökt göra filmen så dålig som möjligt i syfte att väcka uppmärksamhet. Ifall han på allvar tror att han säger något med filmen tycker jag mycket, mycket synd om honom.

Det är häpnadsväckande att en vuxen människa kan göra en så här dålig film. Även fast jag fick kämpa för att hålla mig vaken genom dess 72 minuter (låååånga 72 minuter) är jag glad att jag såg den här filmen. Att se en film som lyckas vara den allra sämsta man någonsin sett fyller en med en känsla liknande den man får när man sett en film som man kan säga är den bästa film man någonsin sett.

Container känns som en milstolpe. Det kommer dröja väldigt länge innan det görs en sämre film.

IMDB score: 5.6 (49 votes)
Min score: 1.0 (missvisande eftersom IMDB:s system inte tillåter lägre poäng än 1.0, självklart förtjänar denna film 0.0 och inget annat)

Fackklubb 459 (2004)

2006-05-10T14:40:00.000+02:00

En inspirerande dokumentär om facklig kamp på ett bageri i Stockholm. Mer nödvändig än någonsin i dessa dagar då fackligt engagemang verkar nå nya bottennoteringar varje dag och där striderna ofta står mellan arbetarna och facket istället för mellan facket och arbetsgivaren.

Den är inspelad på DV och ljudet är ibland bristfälligt. Klippningen är heller inte världens bästa. Allt sådant känns dock oviktigt när filmen har så stort hjärta. Uppfriskande, uppiggande och peppande!

IMDB score: 6.3 (5 votes)
Min score: 7.0

The Comedians of Comedy (2005)

2006-05-10T14:36:00.000+02:00

The Comedians of Comedy är titeln på både en TV-serie och en långfilm om fyra ståupp-komiker som reser runt i USA och uppträder på rockklubbar. Tre av de fyra komikerna var helt nya för mig och den andra kände jag bara igen till utseendet. Hur som helst var alla fyra helt otroligt bra. Snacka om att få upp peppen för stand-up. De komiker som lyckas få mainstreamexponering är otroligt få och det är lätt att glömma bort alla de som inte når den absoluta toppen. Precis som inom musiken är det just på undergroundnivå man kan finna den verkliga talangen.

Faktiskt är analogin till indierockscenen återkommande i filmen. Ståupp-scenen måste drivas åt det hållet om den ska kunna fortsätta vara så diversifierad och samtidigt överleva.

The Comedians of Comedy är en riktig feel good-dokumentär som även har ett högt reprisvärde tack vara de briljanta klippen från komikernas framträdande.

IMDB score: 7.9 (193 votes)
Min score: 7.7

Zozo (2005)

2006-04-18T00:09:00.000+02:00

Min inställning till svensk film är allt annat än objektiv. Själva termen ”svensk film” framkallar för mig hemska minnen av hjärndöd action dåligt uppsminkad för att likna socialrealistisk ungdomsfilm och värdelösa teaterskådespelare som spelar över till den grad att man tvingas skratta och gråta samtidigt. Jag skyr svensk film som pesten. Till och med ”mästerverken” gör mig illamående. Mitt liv som hund är något av det mest deprimerande jag någonsin sett, detsamma gäller Bröderna Lejonhjärta. Visst, Bergman, men innan jag blev gammal nog för att komma i kontakt med honom hade mitt förtroende för den svenska filmindustrin raserats totalt.

Det finns dock ett par undantag. Ibland är det ju faktiskt så att det produceras en film som varken är Nattbuss 807 eller Festival. Som de första Jönssonliganfilmerna till exempel, eller Sånger från andra våningen. Zozo är också en film som jag kommer räkna till fåtalet mycket bra svenska filmer.

Josef Fares har gått i samma spår som många andra svenska filmare. Först gjorde han en romantisk komedi följt av en mer ordinär komedi. Båda filmerna har varit lika tråkigt jordnära som de flesta andra svenska filmer men Fares lyckades på något sätt skruva till dom så att de lyfte en bit över genomsnittet. När jag såg både Jalla! Jalla! och Kopps tänkte jag att han skulle kunna göra mycket bättre ifrån sig om han vågade jobba med större idéer, och det är just detta han gör i Zozo.

Zozo är en pojke som drabbas mycket hårt av inbördeskriget i Libanon. Han bor i Beirut men tvingas fly till Sverige. Filmen delas således upp i två delar, första halvan utspelar sig i Beirut och den andra i Sverige. Det är i den första halvan filmen är som allra bäst. Kanske är det för att det är svårare att avgöra hur bra skådespeleriet är när skådespelarna pratar ett främmande språk (även då jag känner igen många ord och fraser) eller kanske är det ett medvetet val av Fares, men scenerna och karaktärerna i Libanon känns så mycket mer genuina och levande än de som utspelar sig i Sverige.

Sverige porträtteras väldigt ”svenskt” (om det nu finns något sådant) men samtidigt ligger det hela tiden ett skimmer av välpolerad sterotypifiering över alla personer. Återigen är detta kanske ett medvetet val men jag är skeptisk.

Vi får se ett Libanon mitt under inbördeskriget, bomberna regnar och milismän drar runt på gatorna. I Sverige är däremot allting lugnt och städat. Visst finns det mobbning och idiotiska lärare, men du kan gå utan för dörren utan att vara rädd att träffas av en kula. Trots detta känner jag att Beirut är alternativet att föredra. När eftertexterna rullar kommer jag på mig själv att önska att Zozo stannat i Libanon.

Vissa gånger lyfter Fares fram likheterna mellan länderna, till exempel i beteendet mellan en libanesisk far och en svensk, som båda behandlar sina barn dåligt. Mest är det dock skillnaderna som talar. Jag önskar att filmen varit längre, att man fått se Zozo komma till rätta i Sverige och finna trygghet på riktigt. Det är nog tänkt att slutet ska vara hoppfullt men för mig känns det rätt blekt.

Trots allt är det en mycket bra film, för att vara svensk är den exceptionell. Nästa gång vill jag att Fares tänker ännu större. Kanske sci-fi? Kanske skräck? Svensk film måste vidga sina vyer och kapa banden till teatern, Zozo är ett steg på vägen.

IMDB score: 7.2
Min score: 7.3

Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit (2005)

2006-04-16T03:01:00.000+02:00

Jag har aldrig varit något jättefan av Wallace & Gromit. Helt ok och ovanligt finurligt för att vara (delvis) riktat till (mindre) barn. Det är väl ungefär det jag kan säga om den senaste filmen. På något sätt förstår jag att den vann sin Oscar, även om jag personligen skulle ha föredragit Det flygande slottet. Det är verkligen hög klass rakt igenom, men samtidigt, trots alla vuxna som avgudar dessa filmer, känns det lite för mycket gjort för barn. Rätt mycket svärta skulle vara tvunget att tillföras för att jag skulle kunna stämma in i hypen.

Även fast Wallace & Gromit alltid har glimten i ögat och smidigt lyckas sicksacka mellan klichéerna och sentimentalitetens värsta fallgropar känns slutresultatet för slätstruket för att kunna förtjäna det gensvar denna film faktiskt fått.

IMDB score: 8.0 (13 379 votes)
Min score: 6.9

BloodRayne (2005)

2006-04-11T02:02:00.000+02:00

BloodRayne är en kniv i allt som är oförstört och vackert i världen. Uwe Boll är för filmvärlden vad Caligula var för barmhärtigheten.

IMDB score: 2.2
Min score: 3.0

Match Point (2005)

2006-04-08T02:12:00.000+02:00

I början var jag mycket skeptisk till den här filmen. All hype och snack om att det skulle vara Allens bästa sedan Annie Hall verkade grundlöst då filmens första tredjedel lätt kan få en att tro att det bara rör sig om ytterligare ett romantiskt drama med en rätt vidrig överklasstouch (den brittiska överklassen porträtteras som så sällsynt motbjudande människor att jag satt och vred mig i soffan).

Sakta och säkert går det dock upp för en att Allen bara tar tid på sig. Han bygger en genuin intrig från grunden upp, utan genvägar. Det är omöjligt att förklara filmens briljans utan att förstöra upplevelsen, men manuset måste vara ett av de mest välskrivna på 2000-talet.

Allens regi är helt perfekt i alla tänkbara hänseenden. Skådespeleriet är nästintill fläckfritt och man får riktigt bra grepp om alla karaktärer utan att ens förstå hur det går till. Klippningen och kamerarörelserna är enkelt och anspråkslöst utförda och samtidigt så idealiska att man inte kan bortse från genialiteten i vissa scener.

Att inte veta något om den här filmens handling eller stil innan jag såg den var ett stort plus, samtidigt kommer jag utan tvekan vilja se den igen, flera gånger.

IMDB score 7.9 (10 265 votes)
Min score 8.1

March Of The Penguins (2005)

2006-04-03T03:11:00.000+02:00

Det är inte svårt att förstå varför March Of The Penguins blivit en sådan publiksuccé. Med den enkla och samtidigt nästintill episka handlingen är det lätt att engageras i pingvinernas ständiga kamp för livet. I den karga och kompromisslösa miljö som utgör deras hem är överlevnad långt ifrån självklart. Kylan är den största fienden, men även hungriga sälar och rovfåglar blir filmens naturliga antagonister.

Att de nyckläckta pingvinungarna är obeskrivligt söta är också något som lär ha bidragit till filmens kommersiella framgång. Cinematografin och naturbilderna är över all kritik och man kan inte annat än undra hur lång tid filmens skapare måste ha tillbringat i Antarktis extrema kyla för att fånga sådana otroliga scener.

En sak stör jag mig lite på. Med hjälp av någon slags voice-over-poesi skriven från pingvinernas synvinkel försöker man göra filmen till något mer än en naturfilm. Tvärt emot intentionerna minskar detta grepp dock filmens storslagenhet och tillför istället en viss fläkt av förmätenhet. Det hade varit mer anspråkslöst att låta bilderna tala för sig själv samtidigt som filmen i sig hade stärkts betydligt.

IMDB score: 7.9 (8968 votes)
Min score: 7.1

Shooting Dogs (2005)

2006-03-30T02:31:00.000+02:00

Storyn i Shooting Dogs är i stort sett densamma som storyn i Hotel Rwanda men behandlar en annan incident. Händelseförloppen är dock så likt det i Hotel Rwanda att man lätt kan se ett mönster. Säkerligen skedde samma sak på flera ytterligare ställen. Hutuerna börjar slakta tutsierna som tar sin tillflykt i närmsta FN-förläggning, FN-soldaterna ger sig av, Tutsierna mördas.

Det är bra att det görs filmer om folkmordet i Rwanda, ju fler desto bättre. Ingen ska tillåtas undgå eller ignorera en sådan milstolpe i världssamfundets historia. Vad jag dock saknar i Shooting Dogs och även i Hotel Rwanda, är ett perspektiv som är genuint rotat i tutsiernas/rwandiernas synvinkel. I båda filmerna står västerlänningar i centrum och rwandierna förvandlas till ”dom” medan européerna är ”vi”.

Jag skulle vilja se en Pianisten, fast om Rwanda. En av karaktärerna i filmen säger att hon lättare kunde identifiera sig med offren i Bosnien, att hon i Rwanda bara ser döda afrikaner. Implicerat att dom inte betyder lika mycket för henne. Det blir även lite av den känslan i filmen då de båda protagonisterna är vita västerlänningar som har valet att evakueras om de så önskar. Det är dock mycket möjligt att det är just detta hyckleri filmen ville visa. Hur de koloniala tidernas cementerade rasism väcks till liv i och med folkmordet, och hur konsekvenserna för denna rasism blir värre än vad ord kan beskriva. Jag vill dock se händelserna genom offrens ögon, höra historien berättas med deras ord. Först då kan man ens försöka förstå.

Det kan låta som jag sågar filmen, men trots det anglocentriska perspektivet var den mycket rörande och lämnade en tung klump i magen efteråt, om än inte lika tung som den efter Hotel Rwanda.

IMDB score: 8.0 (202 votes)
Min score: 7.6

V for Vendetta (2005)

2006-03-29T00:08:00.000+02:00

Först måste jag bara nämna att jag inte har läst den grafiska roman som detta är en filmatisering av. Jag är heller ingen stor seriemänniska så det enda jag egentligen visste om upphovsmannen Alan Moore var att han politiskt var orienterad mot det anarkistiska hållet.

Att då en film gjord efter en anarkistisk serie blir så pass politiskt laddad som V for Vendetta borde inte vara särskilt uppseendeväckande. Men sanningen är att jag sällan blivit så chockad som när jag såg den här filmen.

Hjälten, protagonisten som vi i publiken håller på, den goda killen, är en terrorist. I dessa dagar, i vårat samhälle, i en Hollywoodfilm, är hjälten terrorist. Inte heller är han implicit en ”terrorist” där själva titeln är en tolkningsfråga för betraktaren, utan han omnämns gång på gång som en terrorist. Förvisso av regeringsmakten, som i filmen, tvärtemot verkligheten, har misslyckats med att skapa en definiering av terrorism där även folket är med på noterna, men ändå! Kopplingen till de amerikanska maktutövarnas metod att stämpla alla misshagliga element som terrorister är solklar.

Vi har här en film där (super)hjältens närmaste motsvarighet i den riktiga världen är Subcomandante Marcos och där en av skurkarna är en pastisch på Bill O’Reilly. Precis som Marcos är V en postmodernistisk revolutionär med glimten i ögat. Han är dessutom beredd att använda våld för att bekämpa makten och förändra samhället. Skurkarna däremot är makthavarna, politikerna, medierna, militären och polisen. När senast gav Hollywood oss denna bild av verkligheten?

I en svidande satir på västvärldens hetsande mot muslimer har skurkarna i filmen belagt innehav av koranen med dödsstraff. Prästerna däremot är pedofiler och det kristna fascistpartiets medlemmar stryker runt på gatorna och våldtar de kvinnor som vågar trotsa utegångsförbudet.

Det enda negativa med filmens politiska budskap är att mainskurken, filmens Bush, ibland jämställs för mycket med Adolf Hitler. Detta ger dom som kritiken riktas emot ett försvar, de kan säga ”Vår president skulle aldrig gå så långt som han i filmen” och de har säkert rätt. Men poängen är att makthavarna i USA och i världen i största allmänhet inte behöver uppvisa de mest totalitära och fascistiska attributen så länge de kan definiera verkligheten efter sina egna intressen, något som görs, både i filmen och i verkligheterna, genom media. Bloggen upplopp skriver mer om just denna problematik.

Ett politiskt budskap gör dock ingen film. Är den taskigt gjord spelar ofta de goda intentionerna ingen större roll. Tack och lov är V for Vendetta riktigt välgjord i nästan alla avseenden. Den är snygg och precis så orealistisk som en superhjältefilm ska vara (en balans som de flesta misslyckas med). Skådespeleriet är helt OK, inget att gå i taket över men heller aldrig något man stör sig på.

De som läst den grafiska romanen hävdar att storyn är förenklad och strömlinjeformad, men något annat kan man väl aldrig vänta sig. Som ovetande av ursprungsverkets komplexitet känner jag mig dock helt nöjd med flytet i filmen. Är det något jag ska klaga på så blir det istället den polarisering som sker mellan V och huvudskurken. V skulle må bra av fler brister, kanske kunde han vara lite med ondskefull, och även fast jag egentligen ser finkulturellt engagemang som en brist skulle han må bra av att tona ner den delen av sin person. Partiledaren, skurken, skulle i sin tur, som tidigare nämts, hellre få vara något mer balanserad och implicit i sin ondska.

Egentligen ska jag dock inte klaga alls. Det var en otroligt bra film och lätt den bästa superhjältefilm jag sett hittills.

IMDB score: 8.1 (21402 votes)
Min score: 7.9

Citizen Kane (1941)

2006-03-28T23:06:00.000+02:00

Citizen Kane är den film är den film jag länge trodde var allmänt accepterad som den bästa filmen någonsin av en unison kritikerkår. Så kanske även är fallet även fast jag hört mer om att det är Gudfadern som innehåller titeln nu på senare år (inte minst på grund av dess till synes orubbliga förstaplats på IMDB:s top250).

Hursomhelst är det något bisarrt att jag inte sett den än. Kanske är det för att jag fått slutet spoilat för mig ett otal gånger i serier som The Simpsons, Family Guy, The Sopranos osv. Det verkar faktiskt vara nästintill omöjligt att orientera sig i den populärkulturella djungeln utan att snubbla över parodier och pastischer på dylika klassikers slut- eller nyckelscener.

Faktum är min besatthet av just The Simpsons har renderat en något speciell relation till denna, i så lång tid osedda, film. Regissörerna och manusförfattarna på The Simpsons har nämligen gång på gång hävdad att ingen annan film har inspirerat dom så mycket som Citizen Kane. Lyssnar man på kommentatorspåren på dvdboxarna får man reda på att var och varannan scen, kameravinkel eller replik är antingen stulen från, eller en hyllning till filmen. Ett flertal tillfällen har en av producenterna dessutom sagt, bara till hälften på skoj, att man nog har sett hela Citizen Kane om man sett alla Simpsonsavsnitt.

Mitt mål med att se Orson Welles så omtalade porträttering av den fiktiva (med av verkliga personer, främst William Randolph Hearst , inspirerade) nyhetsmogulen Charles Foster Kane, var således tvådelat. Först och främst ville jag se vad all uppståndelse egentligen handlade om, sedan ville jag såklart se hur mycket jag kände igen från The Simpsons.

Så här i efterhand har jag inga som helst funderingar kring filmens status. Den är helt enkelt helt utan brister. Det är svårt att ens veta vars man ska börja med hyllingarna. Först av allt bör det dock påpekas att filmens ålder inte märks av nästan alls, uppdatera musiken och den kan ha varit gjord i år.

Den tekniska kvalitén, ljussättningen, kompositionen, klippningen, kamerarörelserna och fotot är precis hur bra som helst. Många iscensättningar som är vanliga idag används här för första gången. Detta, tillsammans med den alltid lika angelägna handlingen bidrar till filmens aktualitet. Om den känns så här fräsch efter 45 år vill jag knappt veta hur banbrytande den var då den först kom ut.

Själva handlingen kretsar som bekant om Charles Foster Kane, som efter att ha blivit bortadopterad i mitten av sin barndom och tilldelad enorma tillgångar bestämmer sig för att ta över och driva en lokal dagstidning. Med sina okonventionella metoder och sitt excentriska sätt leder han tidningen mot succé, ofta på bekostnad av sanning och alltid utan moraliska betänkligheter. ”The public will think what I tell them to think” ryter Kane i en scen. I en annan får han brev från en korrespondent som klagar på att det inte finns något krig på Kuba, varpå han svarar ”You provide the prose poems. I'll provide the war”. Visste Orson Welles redan då hur mitt i prick han träffat?

Citizen Kane är listad som Drama/Mystery på IMDB. Båda genrebeskrivningarna stämmer förvisso men filmen är så mycket mer än det. Framförallt har den en riktigt stor dos komedi, ibland nedtonad, ibland nästan på gränsen till slapstick. Dessutom finns det ytterligare något som är svårplacerat, av och till får jag känslan att jag ser en slagkraftig politisk satir, men känslan är flyktig och ersätts ofta av djupt och känslosamt allvar. Precis som med Mona Lisas leende känns det som att det finns någonting gömt under ytan som jag inte riktigt förstår. Förhoppningsvis kan jag få klarhet i var denna skumma men mycket intressanta känsla kommer ifrån efter jag sett filmen fler gånger.

Vad gäller referenserna i The Simpsons var de till och med fler än jag tidigare trott. Överallt ser jag sådant jag känner igen sedan tidigare. Allt från kameravinklar och små bakgrundsdetaljer till hela scener är så familjära för mig genom den tecknade serien att det nästan blir skrämmande.

Jag kan inte annat än undra varför jag inte sett den här filmen tidigare. Det är verkligen en av de bästa filmerna någonsin, och precis som efter jag första gången såg A Clockwork Orange, känner jag redan nu ett stort sug efter att se Citizen Kane igen.

IMDB score: 8.6 (72385 votes)
Min score: 8.7

The Proposition (2005)

2006-03-26T05:27:00.000+02:00

Det är inte en särskilt smickrande bild Nick Cave och John Hillcoat målar upp av sitt hemland i denna australiensiska western. Solen steker, landskapet är dött och överallt härskar flugorna. De sitter i folks ansikten och i deras mat, det konstanta surrandet för tankarna till död och förruttnelse. Trots detta är filmen estetiskt tilltalande. Genom att utnyttja de storslagna solnedgångarna så ofta det går ges det karga landskapet en känsla av episk ödslighet.

Filmens röda tråd etableras tidigt och tydligt. Även fast dialekten inte alltid är den lättaste att förstå (och jag såg den utan textning) var det lätt att hänga med i handlingen. Den enkla storyn gjorde att man med gott samvete kunde fokusera på filmens poetiska ambitioner. Musiken och fotot är stilrent och enkelt men ändå konstnärligt på ett sätt som gör att de flesta scener fungerar både fristående och som en del av helheten.

En av de saker jag gillade mest var filmens innovativa sätt att skildra våldet. Det är oerhört grafiskt och spektakulärt utan att någonsin bli over-the-top eller kännas sensationslystet. Det tillför en råhet som gör filmen minnesvärd utan att göra den varken obehaglig eller krass. En av scenerna mot slutet är lite väl inspirerad av A Clockwork Orange, just så att uppmärksamheten avleds från de faktiska händelserna på duken, men utöver det finns det inte mycket att anmärka på.

The Proposition kan man direkt placera bland andra moderna westernklassiker som Unforgiven och Open Range och jag ser gärna att Nick Cave viger mer av sin tid till att skriva filmmanus.

IMDB score: 7.5 (940 votes)
Min score: 7.8

The Three Burials of Melquiades Estrada (2005)

2006-03-20T01:29:00.000+01:00

Ett lågmält cowboydrama med en del intressanta karaktärer som tyvärr är något för lång. De stabila skådespelarinsatserna är filmens starka kort men avsaknaden av större story-beats gör att man ibland tittar på klockan.

IMDB score: 7.8 (1775 votes)
Min score: 6.7

Hostel (2005)

2006-03-17T03:32:00.000+01:00

Varför fortsätter folk göra dåliga tortyrrullar? Varför göra en film vars enda attraktionskraft är att den ska va chockerande och sedan inte ens våga löpa linan ut? Hostels mest ”stötande” scen överträffades av Pet Sematary för 17 år sedan. Resten av filmen är precis lika tam, faktiskt stack det dåliga skådespeleriet och de stereotypa karaktärerna mer i ögonen än vad tortyrscenerna någonsin gjorde.

Regissören och manusförfattaren Eli Roth debuterade 2002 med Cabin Fever, en hyfsat originell blandning av utflippad smygironisk komedi och stuga-i-skogen-skräck. Hostel försöker också vara rolig ibland med det blir enbart tjatigt. Ta en dålig amerikansk collegekomedi och blanda med en ännu sämre Motorsågsmassakern-rip-off och det här är resultatet.

Guinea Pig-serien har för länge sedan tagit tortyrgenren så långt den kan komma vad gäller chockvärde och amerikanska collegestereotyper kan bara vara roliga till en viss gräns. Så snälla sluta göra dessa filmer.

IMDB score: 6.0 (7652 votes)
Min score: 4.2

The New World (2005)

2006-03-16T03:02:00.000+01:00

Jag funderade ett tag på om man ska kalla en film som känns som en bok för en bra eller dålig bearbetning. Senare visade det sig dock att The New World är skriven direkt för film (av Terrence Malick som även regisserat). Det är rätt skumt då filmens bångstyriga dramaturgi och poetiska voice-over känns väldigt udda när det gestaltas i ljudsatta rörliga bilder. Udda som i bra alltså.

Det originella utförandet tillsammans med naturbilderna och Q’Orianka Kilchers gestaltning av Pocahontas är filmens starkaste punkter. Tyvärr finns det en del att klaga på också. För det första är musiken för det mesta helt fel. Ena stunden är det soundtracket från Bröderna Lejonhjärta två minuter senare är det renässansklaviatur. För det andra tycker jag filmens fokus slinter lite för mycket mot det romantiska hållet. Fast ifall man stannat och ytterligare utforskat relationerna mellan bosättarna och indianerna, vilket jag skulle föredragit, kanske det drömska utförandet bara hade varit ivägen, vilket skulle varit synd.

Lägg till småirriterande jump-cuts och att den känns något långdragen mot slutet så får man en film med stora konstnärliga ambitioner som tyvärr hindras från att uppnå mästerverksstatus av ett par semiallvarliga brister.

IMDB score: 7.3 (4415 votes)
Min score: 6.5

Paradise Now (2005)

2006-03-13T03:45:00.000+01:00

Paradise Now har kallats kontroversiell för att den sägs försöka förklara varför två självmordsbombarkandidater vill bli just självmordsbombare. Istället för samvetslösa monster får vi möta vanliga människor som formats av sin uppväxt och sociala situation. Premissen liknar Spielbergs Munich, som tog sig an uppgiften att visa den mänskliga sidan av ett gäng Mossad-agenter.

Jag har aldrig riktigt förstått varför det skulle ligga något negativt i att förstå varför vissa människor gör vissa saker, men om det är på grund av det som filmen kallas kontroversiell är kritiken gravt missriktad (eller så har kritikerna helt enkelt inte sett filmen). Det finns flera filmer som förklarar fenomenet med självmordsbombare mycket bättre än Paradise Now. I dokumentärer som Checkpoint, Människor är som dansande stjärnor och Death In Gaza får vi se autentiska bilder som visar under vilka förhållanden palestinier lever och vilken skada Israels ockupation orsakar på deras liv. I Paradise Now pratas det mycket om problemen, men som alla vet är bilder starkare än ord.

Att kritiken är grundlös gör dock inte filmen sämre. Det är en emotionellt laddad historia om vänskapens betydelse i desperationen och hopplöshetens land. Skådespeleriet är subtilt och nedtonat men varje blick och rörelse rymmer mening. Små allusioner finns spridda genom hela filmen, till exempel kan man skönja Da Vincis ”The Last Supper” i kompositionen av scenen där de blivande självmordsbombarna äter sin sista måltid. Regissören och manusförfattaren Hany Abu-Assad ser verkligen till att belöna uppmärksamhet och koncentration.

När han sedan erbjuder en liten dos comic relief i vissa av de tyngsta scenerna (som när huvudpersonerna ska spela in sina avskedsfilmer), stärks paradoxalt nog allvaret i filmen samtidigt som den blir mer intressant.

Jag såg Oscarsvinnaren Tsotsi just innan jag såg den här filmen, och även fast den förra var väldigt bra, kan jag inte för en sekund låta bli att instämma i den stora skara kritiker och publik som tycker att Paradise Now borde ha vunnit en Oscar för bästa utländska film.

IMDB score: 7.8 (1530 votes)
Min score: 8.5

Tsotsi (2005)

2006-03-13T03:36:00.000+01:00

Oscarsvinnaren Tsotsi har jämförts med City Of God. Denna jämförelse är möjligtvis korrekt på vissa punkter, men den medverkar säkerligen till att många kommer ha på tok för höga förhoppningar. Tsotsi är en bra film men den är totalt underlägsen City Of God på alla sätt och ska man jämföra de båda kommer Tsotsi inte framstå så bra som den borde.

Det första som slår en är hur snygg den är. Fotot är helt underbart. Antingen har de bara spelat in alla scener under en viss tid i skymningen varje kväll, eller så använder de något slags filter (vilket jag antar är mer troligt). Himlen har nämligen en konstant rödaktig ton som hjälper till att skapa den känsla av fara och liv jag tror regissören vill förmedla från den sydafrikanska kåkstad som utgör karaktärernas hem.

Skådespeleriet verkar hålla mycket hög klass även fast de flesta av huvudkaraktärerna gör sin skådespelardebut här. Jag säger verkar eftersom det är svårt att avgöra hur bra det är när man inte kan språket.

Gavin Hoods tacktal var det mest passionerade på hela Oscarsgalan och således en av höjdpunkterna på kvällen, men faktum är att Tsotsi inte alls håller samma klass som Paradise Now.

IMDB score: 7.3 (591 votes)
Min score: 7.2

Bloody Sunday (2002)

2006-03-12T20:46:00.000+01:00

Jag har aldrig vetat särskilt mycket om Bloody Sunday-massakern eller Nordirlandkonflikten över huvudtaget. Den här filmen gav heller inte särskilt mycket bakgrundsinformation, men lyckades desto bättre med att förklara vad som hände just den där dagen i Derry 1972 då fjorton civila pojkar och män sköts ihjäl av den brittiska militären.

Filmen försöker efterlikna en dokumentär genom användandet av en skakig, handhållen kamera, folk som pratar i munnen på varandra, och en genomgående känsla av kaos och planlöshet. Det förhöjer självklart känslan av realism men ibland blir det nästan för rörigt. Hade jag inte sett filmen med undertexter hade jag inte alls hängt med.

Den utspelar sig under ett dygn och hela första halvan av filmen består av förberedelserna inför den medborgarrättsdemonstration som sedan blev målet för de skjutglada brittiska styrkorna. Denna första del känns långsam och rätt intetsägande och jag skulle hellre ha sett att man där försökte sätta de kommande händelserna i sitt historiska perspektiv. Utan förkunskaper är det svårt att förstå vad som händer och varför.

Den andra delen av filmen, då demonstrationen dras igång, är desto mer välgjord. Här kommer det dokumentära fotot till sin rätt och vissa scener känns så verkliga att det blir stundtals obehagligt. Tankarna går ganska snabbt till Göteborgskravallerna då det faktiskt finns många paralleller mellan de två incidenterna. Poliserna som misshandlade och sköt demonstranterna i Göteborg fick rosor av Göran Persson, militärerna som mördade barnen i Derry blev gratulerade av drottningen. Frågan är om Göteborg inte hade blivit samma katastrof som den i Derry (eller den i Ådalen) om Sverige inte hade haft förbud mot att sätta in militär i sådana situationer.

De som idag propagerar för att den lagen ska dras tillbaka borde se Bloody Sunday och tänka efter riktigt länge vilka risker det är man utsätter framtida generationer för.

IMDB score: 7.7 (3173 votes)
Min score: 7.1

Memoirs of a Geisha (2005)

2006-03-07T03:02:00.000+01:00

Jag har dragit mig för att se den här filmen, har inte lyckats hamna i den sinnesstämning som krävs för att jag ska kunna orka mig igenom ett romantiskt drama med 6.7 på IMDB. Efter den vunnit ett flertal Oscars (kostym, art direction och foto) blev jag lite mer peppad men hade fortfarande rätt låga förväntningar. Man har ju hört allt snack om hur alla skådespelarna är kineser, att den är inspelad i Los Angeles och att alla pratar engelska.

Just denna brist på realism som detta medför är också det sämsta med filmen. Hade de lagt mer krut på att göra den verklighetstrogen skulle den kunnat bli hur bra som helst. Själva storyn (baserad på Arthur Goldens bok med samma namn) är onekligen mycket bra. Det samma gäller för fotot och musiken.

I början skär det i öronen att höra skådespelarna växla mellan vissa ord på japanska med kinesisk brytning till meningar på engelska med kinesisk brytning. De kunde väl åtminstone hålla sig till ett språk, istället för att hela tiden markera den språkliga diskrepansen genom att ha hälsningsfraser och dylikt på japanska medan den handlingsdrivande dialogen är på engelska. Man vänjer sig dock efter ett tag och när man väl är inne i storyn bryr man sig heller inte så mycket.

Att jag blev så positivt överraskad av Memoirs of a Geisha betyder nog ändå inte att den är en helt otroligt bra film, snarare var det nog just mina låga förväntningars förtjänst. Den är dock klart sevärd och, i sina kategorier, en värdig Oscarsvinnare.

IMDB score: 6.7 (7849 votes)
Min score: 7.1

Murderball (2005)

2006-03-05T01:19:00.000+01:00

I denna både intressanta och tankeväckande (samt Oscarsnominerade) film får vi följa det amerikanska landslaget i rullstolssrugby, en sport som i början kallades murderball, genom VM (i Sverige) och OS (i Aten). Rivaliteten mellan detta lag och det kanadensiska landslaget göds genom hela filmen och lägger den dramaturgiska grund vi är så vana vid från alla andra sportfilmer. Den intressantaste delen av filmen är dock inte sportmomentet utan inblicken man får i spelarnas liv. Vi får reda på hur de skadats och hur de lärt sig acceptera och hantera sitt handikapp. Just den processen får vi även följa i mer detalj genom en ung man som just blivit förlamad i en motorcykelolycka och motiveras av rugbyspelarna.

Det känns som att filmen är inspelad på DV men jag kan ha fel. Den handhållna kameran ger ett realistiskt intryck som självklart är ett plus i genren, men det är svårt att kalla Murderball snygg.

Trots att det är en bra film som lyckas spela på de emotionella strängarna utan att någonsin ens komma i närheten av någon tårdrypande svulstighet tror jag inte att den kommer att vinna någon Oscar. Den bästa förklaringen jag kan ge är att den helt enkelt känns för liten, både i handling, tema och utförande.

IMDB score: 8.2 (1998 votes)
Min score: 7.0

Oscarsprognosen

2006-03-02T18:25:00.000+01:00

EDIT: Nu editar jag den här posten och kollar hur många rätt jag hade
--------------------------------
Jag hade egentligen bara tänkt ha recensioner här, men eftersom det handlar om film så..

Här är min oscarsprognos, både de filmer jag tror kommer vinna och de jag vill ska vinna.

Actor in a leading role RÄTT
Tror: Philip Seymore Hoffman (Capote)
Vill: Philip Seymore Hoffman (Capote)

Actor in a supporting role FEL
Tror: Paul Giamatti (Cinderella Man)
Vill: George Clooney (Syriana)

Actress in a leading role RÄTT
Tror: Reese Witherspoon (Walk the Line)
Vill: Reese Witherspoon (Walk the Line)

Actress in a supporting role RÄTT
Tror: Rachel Weisz (The Constant Gardener)
Vill: Michelle Williams (Brokeback Mountain)

Animated feature RÄTT
Tror: Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit
Vill: Howl's Moving Castle

Art direction RÄTT
Tror: Memories Of A Geisha
Vill: Good Night and Good Luck

Cinematography FEL
Tror: Brokeback Mountain
Vill: Brokeback Mountain

Costume design RÄTT
Tror: Memoirs Of A Geisha
Vill: Charlie And The Chocolate Factory

Directing RÄTT
Tror: Ang Lee (Brokeback Mountain)
Vill: Paul Haggis (Crash)

Documentary feature RÄTT
Tror: March Of The Penguins
Vill: Darwin's Nightmare

Documentary short FEL
Tror: God Sleeps in Rwanda
Vill: The Mushroom Club

Film editing FEL
Tror: Munich
Vill: Crash

Foreign language film RÄTT
Tror: Tsotsi
Vill: Paradise Now

Makeup RÄTT
Tror: The Chronicles Of Narnia
Vill: The Chronicles Of Narnia

Music (score) RÄTT
Tror: Brokeback Mountain
Vill: The Constant Gardener

Music (song) FEL
Tror: In The Deep (Crash)
Vill: In The Deep (Crash)

Best picture RÄTT
Tror: Brokeback Mountain
Vill: Crash

Short film (animated) RÄTT
Tror: The Moon and the Son: An Imagined Conversation
Vill: 9

Short film (live action) FEL
Tror: Ausreisser
Vill: Ausreisser

Sound editing RÄTT
Tror: King Kong
Vill: King Kong

Sound mixing FEL
Tror: Walk The Line
Vill: Walk The Line

Visual effects RÄTT
Tror: King Kong
Vill: King Kong

Writing (adapted) RÄTT
Tror: Brokeback Mountain
Vill: The Constant Gardener

Writing (original) RÄTT
Tror: Crash
Vill: Syriana

-----------------------------
17 rätt av 24 möjliga

Walk The Line (2005)

2006-02-27T01:04:00.000+01:00

Biografiska filmer om artister brukar ofta vara välgjorda och få bra kritik. Själv är jag inget större fan av genren egentligen. Att veta storyn, och ofta slutet, i förväg är aldrig ett plus. Dessutom brukar de flesta artisters karriär följa ungefär samma mönster. I början är de fattiga och hårt arbetande, sedan blir de upptäckta och blir stora succéer. Efter ett tag når framgången ikapp dom och kändisskapet och rikedomens baksidor gör sig kända. De fastnar i en nedåtgående spiral som ofta involverar missbruk. Därifrån kan det sedan bara gå på två sätt, antingen dör dom eller så tar de sig upp ur skiten. Och vi vet ju alla hur det gick för Johnny Cash.

Bortser man från avsaknandet av överraskningsmomentet är det dock en mycket bra film. Alla delar håller otroligt hög klass och skådespeleriet från Joaquin Phoenix (som Johnny Cash) och Reese Witherspoon (som June Carter) är helt och hållet felfritt. Att de sjunger alla låtar själva är verkligen en otrolig bedrift. I lekmannens öra låter det identiskt till originalinspelningarna. Det enda jag reagerade på var att man inte fick se Phoenix ta gitarrackorden, ett tecken på att han inte lärt sig spela gitarr till rollen. Det är dock en så liten detalj att man lätt kan se förbi den.

Med tanke på produktionens och skådespeleriets höga kvalité skulle det vara förvånande om Walk The Line inte tar hem minst en av de fem Oscars den är nominerad till.

IMDB score: 8.0 (14699 votes)
Min score: 7.5

A History Of Violence (2005)

2006-02-26T01:15:00.000+01:00

Min vana trogen hade jag inte läst några recensioner eller sett några trailers innan jag såg filmen. Således hade jag ingen aning egentligen vad den skulle handla om, precis som det ska vara. Det jag dock hade råkat snappa upp var att den skulle säga något om våldet i det amerikanska samhället. Många scener kändes också symboliska och/eller allegoriska men trots detta var jag fortfarande inte särskilt upplyst över filmens "mening" när eftertexterna började rulla.

På detta sätt kan man alltså se filmen som ett misslyckande. Å andra sidan är det ju hos mig felet sitter. En film ska alltid vara försiktig med att föra fram sitt budskap, att skriva någon på näsan är det värsta man kan göra. Hur som helst var den mycket bra även utan subtexten. Trots att den utspelar sig till större delen i dagsljus lyckas den skapa den där mörka, farliga stämningen som finns i till exempel The Silence Of The Lambs och Cape Fear. Detta åstadkoms i första hand av den helt underbara musiken som skapar intrycket av stundande undergång.

Viggo Mortensen är otroligt bra i huvudrollen och alla andra medverkande gör bra insatser. Cronenberg visar att han bemästrar även denna genre samtidigt som han med sitt trademark, de extremt grafiska våldsscenerna, tillför den något nytt.

IMDB score: 7.6 (14955 votes)
Min score: 7.4

The Fog (2005)

2006-02-25T01:14:00.000+01:00

Infernaliskt dålig, precis som förväntat. Men ibland måste man se riktigt, riktigt dåliga filmer för att sätta alla andra i perspektiv.

IMDB score: 3.1 (4157 votes)
Min score: 2.0

The Weather Man (2005)

2006-02-20T02:38:00.000+01:00

Jag har fått tänka över min syn på Nicholas Cage på senaste tiden. Troligtvis har det inte att göra med han som person eller skådespelare utan vilka filmer han väljer att göra. Från att ha varit halvkass actionkille i Snake Eyes och Face/Off är han numera högklassig karaktärskådis i guldrullar som Adaptation, Matchstick Men och Lord Of War.

The Weather Man är den senaste av dessa filmer där Cages karaktär får vara det element som binder ihop och håller upp hela resten av filmen. Tyvärr fungerar det inte helt ut här. Av och till känns det som att filmen står och trampar och handlingen inte riktigt förs framåt. Även om vissa situationer ofta snuddar på det geniala i sin tragikomik blir det lite för deprimerande till slut.

Att framkalla skratt i en story där nyckelorden är tomhet, besvärliga familjerelationer, otillräcklighet och desperation är dock en verklig bedrift som inte ska förringas, och med sitt snygga foto och innovativa musik blir The Weather Man en helt klart sevärd och intressant upplevelse.

IMDB score: 7.1 (3428 votes)
Min score: 7.0

Loose Change 2nd Edition (2005)

2006-02-20T02:27:00.000+01:00

Alla gillar konspirationsteorier men tyvärr är de flesta dåligt uppbyggda och inte särskilt övertygande. Loose Change lyckas, trots sina många brister, verkligen göra en misstänksam och konfunderad. Vad hände egentligen med Flight 93? Vad var det som träffade Pentagon? Är det verkligen Bin Laden som tar på sig dådet? Även om en del av det som tas upp i filmen känns långsökt och irrelevant finns det tillräckligt med väl underbyggda frågeställningar som är helt enkelt omöjliga att avfärda. Tar man dessutom hänsyn till att filmen är gjord på en låg budget och av amatörer är resultatet mycket imponerande. Visst kunde ljudmixningen ha varit bättre och den logiska följden i vissa resonemang lite mer enhetlig, men bara en sån sak som att få se helt nya bilder på när planen kraschar in i tornen gör filmen sevärd. Om de uppgifter och bevis som läggs fram i filmen dessutom stämmer är den inget annat än politisk dynamit.

Den finns att se gratis och legalt här: http://video.google.com/videoplay?docid=-8260059923762628848&q=loose+change

IMDB score: n/a
Min score: 7.5

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

2006-02-18T02:53:00.000+01:00

Varför görs det inte mer självrefererande filmer? Inte självrefererande som i Airplane! (även fast de kan va bra också) utan snarare som i Adaptation. Att komma med ett par kommentarer om studiofilmsklyschor och Hollywood kan göra så mycket.

Vissa gillar inte när filmmakarna kliver utanför filmens ramar och drar uppmärksamheten till att det är en film man tittar på, det vanligaste argumentet är att det ”förstör illusionen”. Personligen tycker jag att det är ett stilgrepp som används alldeles för lite. Det fungerade i utmärkt i Funny Games och det fungerar lika bra i Kiss Kiss Bang Bang.

Förutom den innovativa strukturen bjuder filmen på Robert Downey Jr. spelandes en något borttappad inbrottstjuv från New York City som halkar iväg till Hollywood på ett bananskal och blir insvept i en komplicerad mordhistoria. Han gör en bra insats men pratar en aning för mycket. Val Kilmer spelar intressant skitstövel och Michelle Monaghan gestaltar den lite för passiva Harmony.

Filmen är huvudsakligen en komedi men har vissa inslag av action, thriller och framförallt: film noir. Jag vet inte om det är Robert Downey Jr:s berättarröst eller den välkomponerade och nästan ständigt närvarande filmmusiken, men av och till känns det som man tar del av en mytisk berättelse som utspelar sig i sagolandet Los Angeles.

Storyns snabba vändningar tillsammans med prata-i-munnen-på-varandra-dialogen blev lite förvirrande ibland men det var inget som störde för mycket - hellre en för komplicerad film än en för enkel film. Humorn byggde för det mesta på situationskomik och höll genomgående hög klass. Flera förutsägbara scener blandas med de mest överrumplande påhitt som mer än en gång involverar flygande lik.

Med tanke på den tråkiga titeln och den rent ut sagt gräsliga affischen blev jag överraskad av att Kiss Kiss Bang Bang var så bra, det betyder dock inte att den lever upp till IMDB:s lite väl tilltagna 7.9 poäng.

IMDB score 7.9
Min score: 7.2

Brokeback Mountain (2005)

2006-02-12T04:37:00.000+01:00

Inte sen Den sista färden har jag sett så vacker natur i en film. Jämförelsen rent bildkonstnärligt mellan denna och Ang Lees förra film, CGI-styggelsen Hulk, är som natt och dag. Kombinerat med helt underbar ljuddesign och cinematografi kan upplevelsen stundtals nästan liknas med 3D. Det må vara en klyscha, men det känns verkligen som man är där.

Naturbilderna är inte det enda värda i Brokeback Mountain, Jake Gyllenhaal gör en ruggigt bra insats som kofösaren Jack Twist, men Heat Ledger lyckas trots detta överglänsa honom i sin gestaltning av den något sammanbitne Ennis Del Mar, en ”strong, silent type” som Tony Soprano skulle ha sagt.

Filmen är ett romantiskt drama och relationen mellan Jack och Ennis utgör både storyns kärna och det drivande predikamentet. Den är befriande osentimental men lyckas ändå vara både gripande och sorglig. Detta originella och seriösa bruk av temat homosexualitet kommer garanterat gå väl hem hos Oscarsjuryn och förhoppningsvis även biopubliken.

IMDB score: 8.0 (26 452 votes)
Min score: 8.0

Mirrormask (2005)

2006-02-08T03:19:00.000+01:00

Mirrormask är en brittisk fantasykomedi/familjefilm skriven av Neil Gaiman. Jag har bara läst en av hans böcker och det jag då störde mig mest på var den uddlösa humorn. Även denna film är väldigt oskyldig, men det fungerar om man är inställd på att den även riktar sig till barn. Det jag istället irriterar mig på i det här fallet är valet av medium. Hela tiden tänker jag att filmen borde ha varit ett spel istället, ett äventyrsspel till dator eller konsoll, något i stil med American McGees Alice. Upplägget i Mirrormask är det klassiska Quest-scenariot, komplett med gåtor, fällor, nycklar etc. Nu är det dock en film, men jag skulle mycket hellre sett den tecknad än som nu med live-acting i CGI-miljöer. Jag är ett stort fan av surrealistiska miljöer och karaktärer men i Mirrormask fungerar det bara delvis. Vissa scener är vackra och stämningsfulla medan andra faller platt, detsamma gäller för musiken som ibland passar in men stundtals blir jättejobbig. Handlingen är rätt enkelt uppbyggd men innehåller ytterligare djup om man vill analysera den. Att gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut är ett av mina absoluta favoritkoncept i både film, böcker och spel, men jag föredrar när tonen är betydligt mörkare än här.

IMDB score: 7.8 (816 votes)
Min score: 6.7

Munich (2005)

2006-02-01T03:23:00.000+01:00

Efter att ha dragit en Paul W.S. Anderson med War Of The Worlds försöker sig Spielberg nu på en Oliver Stone. Förvisso är Spielberg raka motsatsen till Stone när det gäller förmågan att vara kontroversiell, så liknelsen kanske är något skev. Att den gamle blockbusterräven är konflikträdd märks genomgående i Munich. De politiska anspelningarna håller sig till ett nödvändigt minimum och rör sig alltid inom den dominanta uppfattningen av konflikten, ockupationen är nästintill spårlöst försvunnen, precis som väntat.

Det som istället gör filmen intressant är hur den behandlar sina huvudkaraktärer. Fem lönnmördare utsända på uppdrag av Mossad, en av världens mest fruktade och hänsynslösa underättelsetjänster, skall göras mänskliga nog att du som åskådare bryr dig om de lever eller dör. Spielberg lyckas helt ok med denna uppgift. Han utrustar agenterna med någon slags samvete (de vill inte döda barn, och helst undvika civila), han låter protagonisten vara nybliven far och framför allt låter han mördarna framstå som pjäser i ett spel, styrda helt och hållet av högre krafter.

Som alltid när det gäller Spielbergrullar går det inte att anmärka på varken cinematografi, klippning, art direction etc. Han ser alltid till att dessa aspekter håller hög klass samtidigt som de absolut inte drar till sig uppmärksamheten, vilket i och för sig kan vara lite tråkigt. Apropå att dra till sig uppmärksamhet så kanske det är jag som sett för mycket indiefilm på senaste, men man märker verkligen direkt när en emotionell scen byggs upp i den här filmen. Musiken blir pampig, kvinnoröster börjar yla på främmande språk och kameran zoomar in till extrema närbilder på karaktärernas ansikten. Så mycket ska det väl inte märkas ändå? Jag fann mig själv tänkandes på Troja under vissa scener, och det är ju inte bra.

Jag gillar spionfilmer och som spionfilm är Munich helt OK, jag skulle till och med kunna säga att den är bra, dock kommer den inte i närheten av The Constant Gardener. Som politisk film är den helt värdelös och här rekommenderar jag hellre Syriana.

IMDB score: 7.9 (8977 votes)
Min score: 7.0

The Chumscrubber (2005)

2006-01-31T05:03:00.000+01:00

Fascinerad som jag är av historier som handlar om det mörka och förvridna i den amerikanska förortsdrömmen, en genre som länge förfinats i bland annat Stephen Kings böcker och David Lynchs filmer, kände jag att The Chumscrubber skulle falla mig i smaken. Även fast filmen nog räknas som en komedi för den snabbt tankarna till Donnie Darko och till viss del även Blue Velvet. The Chumscrubber är förvisso underlägsen dessa två stilbildande verk men ändå en bra film. Det var riktigt kul att se Lou Taylor Pucci igen, bärandes samma otämjda page som i Thumbsucker. Utöver honom är filmen fylld med välkända ansikten, John Heard spelar bitter snut, precis som i The Sopranos, och Ralf Fiennes spelar en borgmästare som tror han är en delfin, eller något dylikt. Utöver dessa ser man bland annat Glenn Close, Carrie-Anne Moss och Rory Culkin. Huvudrollen spelas av Jamie Bell (Billy Elliot). Man kan faktiskt undra hur regissören Arie Posin fick tillgång till så många erfarna skådespelare till sin långfilmsdebut.

Även om det är en väldigt bra första film för både manusfattare och regissör har den en del tillkortakommanden. Dialogen är något styltig och det känns verkligen inte som att alla skådespelare visar framfötterna. Storyn kan kännas lite spretig i början men det är inget som stör mig personligen. Jag skulle också ha uppskattat en ännu mörkare ton genom hela filmen. Hade alla delar klaffat perfekt hade The Chumbscrubber kunnat va precis hur bra som helst. Nu är den i alla fall en mycket sevärd film.

IMDB score: 6.9 (956 votes)
Min score: 7.4

Everything Is Illuminated (2005)

2006-01-30T01:10:00.000+01:00

Det Magritte-liknande omslaget och den intressanta titeln fångade tidigt mitt intresse för denna film där Elijah Wood spelar en judisk amerikan som söker sina rötter i Ukraina. Den börjar bra och första halvan bjuder på högklassig humor. Att musiken, karaktärerna och miljön för tankarna till Svart Katt, Vit Katt gör inte saken sämre. Halvvägs in tappar dock filmen farten och mot slutet är det som att luften gått ur hela berättelsen. Ett par halvtwists piggar upp men man känner sig inte helt tillfredställd när eftertexterna rullar. För mycket drama och för lite komedi. Cinematografin och sceneriet är stundtals bländande vackert och man blir verkligen peppad på en bilsemester i inspelningslandet Tjeckien.

IMDB score: 7.6 (1168 votes)
Min score: 6.6

Capote (2005)

2006-01-27T03:48:00.000+01:00

Jag hade faktiskt ingen aning om vem Truman Capote var innan jag såg filmen. Jag visste däremot att han skulle spelas av Phillip Seymour Hoffman, en av mina personliga favoritskådespelare sen filmer som The Big Lebowski och Happiness. Jag är glad att säga att Capote är det bästa han gjort hittills. Vad som skulle ha kunnat bli ett gripande men banalt och grått drama blir, genom Hoffmans tolkning av den självgode och något bisarra Capote, en riktig upplevelse. Att ens vänja sig vid sättet han pratar på tar sin tid.

Genom filmen får jag reda på att det var Truman Capote som skrev Breakfast At Tiffany’s och, som denna film handlar om, In Cold Blood. Båda titlarna är bekanta men av någon anledning har jag aldrig funderat över vem författaren varit. Något jag inte kunde sluta fundera på under filmens gång var huruvida Capote verkligen var som Hoffman gestaltar honom. Egentligen spelar det ingen roll, Hoffmans insats är lika övertygande oavsett om det är en exakt avbildning eller om han fått någon slags spelrum med karaktären.

Även fast resten av filmens komponenter visar på ett gott hantverk av alla inblandade (inte minst regissören Bennet Miller) känns det som att den vilar lite för mycket på Hoffmans prestation. Kanske är det ett medvetet val att till exempel låta alla andra karaktärer vara nedtonade, på gränsen till träiga, men ett par till element som kunde sätta färg på filmen skulle inte ha skadat. Hoffman skiner ändå så starkt här att ingen skulle kunnat stjäla uppmärksamheten från honom. Faktiskt skulle det skulle förvåna mig om han inte tar hem en Oscar i mars.

IMDB rating: 8.2 (3217 votes)
Min rating: 7.5

Thumbsucker (2005)

2006-01-23T04:40:00.000+01:00

Thumbsucker är en dramakomedi med betoning på drama. Precis som genren dikterar händer det inte särskilt mycket. Man fokuserar på karaktärernas inre utveckling snarare än vad som sker runt omkring dom. Huvudpersonen Justin, briljant spelad av Lou Taylor Pucci (som ibland lyckas se ut som en ung Johnny Depp), går sista året på high school och suger fortfarande på tummen. Titeln till trots överges detta predikament ganska tidigt och fokus hamnar istället på vad som händer med Justin efter han övergett tummen. Liknande nästan alla andra indie-filmer som görs nuförtiden är cinematografin helt underbar. Bilden är slät och mjuk, men samtidigt färggrann. Bildkompositionerna är originella utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet och kameran rör sig ofta mjukt, flytande ibland på gränsen till drömlikt. Ytterligare en gemensam nämnare hos dessa indie-dramakomedier är den nästan gråtmilda känslan av melankoli. I Thumbsucker har man använt musik från The Polyphonic Spree och Elliott Smith för att ådstakomma detta, och det fungerar mycket bra.

Flera intressanta val har gjorts i castingen. Bland annat spelar Keanu Reeves en tandläkare/mentor med ett new age-intresse. Tilda Swinton och Vincent D’Onofrio gör båda utmärkta insatser som Justins föräldrar. Vince Vaughn spelar Justins lärare, Benjamin Bratt gör en liten roll som nedknarkad TV-skådis och Kelli Garner spelar söt/svår flicka med bravur. Thumbsucker har vunnit flera priser, bland annat ”Special Jury Prize” på Sundance förra året, och det är med all rätt. Det största problemet jag brukar ha med den här sortens filmer är att de ibland kan bli något pretentiösa, men Thumbsucker är så ärlig som någon film kan bli.

IMDB score: 7.1 (1310 votes)
Min score: 7.5

The Matador (2005)

2006-01-23T02:22:00.000+01:00

Åldrande hitman träffar mjäkig affärsman i Mexiko, finner gemenskap. Förvisso en intressant premiss, men filmens styrka ligger helt och hållet i karaktärerna. Pierce Brosnan gör en helt underbar roll som den kvinnotjusande, stordrickande och vulgäre mördaren Julian. Som denne anti-Bond är han så mycket bättre än han någonsin var i att gestalta 007 himself. Vissa stunder är likheterna med Bill Murray i Rushmore slående. Greg Kinnear är inte lika imponerande som den smått nedslagne affärsmannen, men han gör likväl ett bra jobb, och tillsammans med Brosnans karaktär skapas en skön kemi. Kontrasterande karaktärer kan vara en hörnsten i vilken komedi som helst, och här är konceptet drivet nästan till perfektion. Sedan gör det ju inget att filmen är väldigt snygg gällande både färg, foto och klippning. Richard Shepard har regisserat samt även skrivit manus. Återigen ser man att writer/directors gör det bättre.

IMDB score: 7.3 (1124 votes)
Min score: 7.8

Waiting... (2005)

2006-01-20T23:57:00.000+01:00

I Waiting... får vi följa en grupp ungdomar under en dag i gruvan, eller mer korrekt, på stekhuset. Titeln anspelar troligtvis den där känslan man har när man jobbar som diskare, städare, servitör eller dylika tills-vidare-jobb. Varje dag väntar man på att få gå hem, varje vecka väntar man på att man ska ta sig bort därifrån. Personerna i filmen har olika knep för att liva upp vardagen, exempelvis kör killarna en slags tävling som går ut på att få de andra att råka kolla på deras ens genitalier, vilket ger en rätt att utdela en eller flera sparkar i röven på offret beroende på hur kreativ man är i sin exhibitionism. Om ni inte förstått det än så är Waiting... en ganska klassisk under-bältet-komedi. En sån som, om den nu går upp på bio i Sverige, kommer totalsågas av filmkrönikan.

Jag har inget problem med den här genren, iallafall inte när den görs med lite hjärta. Den behöver inte vara smart eller snygg, men det får inte kännas som ett slarvigt hopkastat försök att tjäna lite cash. Waiting... är Rob McKittricks debutfilm, han har både skrivit manus och regisserat (vilket alltid är ett plus), och han har faktiskt lyckats riktigt bra. Skämten är självklart av varierande kvalitet och det handlar inte direkt om någon subtil humor avancerat uppbyggd i flera lager. Filmens största styrka är dess anspråkslösa attityd, samt den feelgoodkänsla den lämnar dig med.

IMDB score: 7.1 (2523 votes)
Min score: 6.9

Syriana (2005)

2006-01-16T03:36:00.000+01:00

Syriana är en spionfilm/politiskt drama baserat på den före detta CIA-agenten Robert Baers bok ” See No Evil: The True Story of a Ground Soldier in the CIA's War on Terrorism”. Inget nytt men nog så kontroversiellt för det. När jag kollar company credits på IMDB och finner Warner Bros vet jag inte vad jag ska tro. Har Hollywood på riktigt börjat ge pengar till genuint subversiva filmer?

Syriana har som tur är inte mycket gemensamt med Good Night And Good Luck även fast de båda är politiska filmer med George Clooney som producent och huvudrollsinnehavare. Till skillnad från Good Night.. bjöd Syriana på en engagerande, spännande och komplex story, djupa karaktärer och inte minst ett riktigt ställningstagande som inte grundas i ett redan existerande samförstånd. Även då Stephen Gaghan, som regissör och manusskribent, kan titulera sig filmens egentliga stjärna bör man nog inte förringa Steven Soderberghs insats som medproducent till Clooney. Då dessa två arbetar tillsammans brukar resultatet bli mycket bra (se till exempel HBO-serien Unscripted).

I början av filmen var jag övertygad om att det var jag själv som läste in det politiska budskapet genom att övertolka den kontrastering som tidigt byggs upp med de svinrika arabiska oljeshejkerna och amerikanska oljeföretagens pampar på ena sidan och de utfattiga pakistanska gästarbetarna på den andra. Men när arbetarna på oljefälten, genom en tveksam affärsuppgörelse mellan två företag i USA, friställs och drivs rakt i famnen på religiösa fundamentalister för att undgå deportering, förstår jag att filmen verkligen vill visa oss något.

Ju längre filmen går desto tydligare blir budskapet, men aldrig körs det ner i halsen, aldrig ställer det sig i vägen för storyn. Istället är det just det politiska som driver storyn framåt och håller den komplex. Karaktärerna är ofta onda, aldrig helt goda och alltid nyanserade. Även då filmen hoppar mellan den strukturella nivån och individnivån går det alltid att följa den röda tråden. Den har kritiserats för att vara för invecklad för att ”nå fram”, men skulle den varit förenklad skulle budskapet förvandlats till en politisk schablon och förlorat all kraft.

Att en Hollywoodfilm ens vågar säga att det finns orsaker till terrorism är anmärkningsvärt, att man dessutom vågar koppla dessa orsaker till ekonomiska faktorer är nästan svårt att tro på. Filmen lyfter på ett logiskt och nedtonat sätt fram hur amerikanska intressen formar mellanöstern. Irakkriget och det konflikt som just nu växer fram mot Iran härleds till det geopolitiska övertaget USA kräver för att hindra de oljeproducerande länderna att sälja all olja till exempelvis Europa eller Kina (som är villiga att betala mer än de amerikanska bolagens underpris). Detta geopolitiska övertag kräver att all form av sekulär demokrati hindras från att växa fram, för så länge den persiska gulfens despoter hålls rika, välmående och inte minst allierade med USA finns det ingenting att oroa sig över.

Filmen utspelar sig rätt mycket i Beirut men jag såg senare att den inte var inspelad där. Däremot är många scener filmade i bland annat Dubai, Egypten och Marocko. En överraskande stor del av dialogen är på Urdu, Arabiska och Persiska. Till och med George Clooney har gått in för det och lärt sig arabiska för denna film som har Sverigepremiär den tredje mars.

IMDB score: 7.1 (5670 votes)
Min score: 8.3

Jarhead (2005)

2006-01-15T03:47:00.000+01:00

Jarhead, filmatiseringen av marinkårsoldaten Anthony Swoffords självbiografiska bok om dennes upplevelser under det första gulfkriget, har jämförts med Platoon. Storyn delar vissa drag med Oliver Stones upplevelse men som film sett finns det inte mycket likheter. Det huvudsakliga skillnaden är att Platoon är en krigsfilm, Jarhead är en dramakomedi om ett par marinkårssoldater som fått i uppdrag att vakta oljeledningar i Kuwait. Platoon lyckades visa de nästintill ofattbara hemskheter krig medför, Jarhead visar bara hur tråkigt det är att vara marinkårssoldat.

Anslaget har stulits nästan rakt av från Full Metal Jacket, och var således den bästa delen av filmen. Det fanns en hel del annat bra också, till exempel var fotot snyggt och gediget. När oljekällorna sätts i brand och det svarta guldet börjar regna ner i öknen blir allt plötsligt väldigt vackert. Jake Gyllenhaal, mer känd som Donnie Darko, spelar en bra men något för nedtonad roll som protagonisten Swoff. Peter Sarsgaard och Scott McDonald gör bra insatser som tystlåten teamleader respektive sadistisk idiot. Presidenten från 24 dyker upp i en liten roll och överlag är det rätt mycket välkända ansikten överallt.

Filmen tar inte ställning politiskt, förutom att man inte försöker dölja att det handlade om att kontrollera oljan och att de flesta marines är/blir rätt sjuka i huvudet. Soundtracket var ganska intressant eftersom det till viss del bestod av hiphop, tidsenligt och nyskapande, men rätt opassande. Jarhead är ingen dålig film men den är rätt intetsägande. Storyn gör sig säkert mycket bättre i bokform då man kan få mer tid på sig att lära känna och bry sig om karaktärerna.

IMDB rating: 7.3 (7327 votes)
Min rating: 6.6

Good Night, and Good Luck (2005)

2006-01-10T11:29:00.000+01:00

Jag hade höga förväntningar på Good Night and Good Luck, inte bara på grund av dess 8.1 poäng på IMDB. Den har hypats i förväg av diverse kritiker och de recensioner jag skummat igenom har höjt den till skyarna. Efter att ha sett den står det klart att de flesta måste bedömt filmen efter dess politiska ställningstagande och inte dess kvalitéer som spelfilm.

Filmen handlar alltså om reportern Edward R. Murrow som i en serie tv-program i mitten av 50-talet avslöjar och kritiserar Joseph McCarthys förföljelse av påstådda kommunister. Kopplingarna till dagens nedmontering av det civilrättsliga skyddet i namnet av det så kallade "kriget mot terrorismen" är solklara, och troligtvis anledningen till att folk blir så till sig av den här filmen.

Den har kallats kontroversiell och vågad, något jag inte håller med om. Vad är det för kontroversiellt med en historisk dokumentation av faktiska händelser? När man dessutom offrat mycket av dramaturgin och intrigen till förmån för historisk saklighet och precision känns hyllningarna bara ihåliga. Det är inte vågat att göra en film om hur hemsk McCarthy var, det är allmänt accepterat att han var en vidrig människa. Vågat hade varit om man tagit samma story och applicerat den till nutid, det kanske hade blivit fiction men säkert en bättre film.

Filmens huvudsakliga problem ligger inte i regin, cinematografin eller skådespeleriet. Alla dessa tre aspekter är mycket väl genomförd. Tyvärr spelar det ingen roll då storyn är så platt. Må så vara att filmen är historiskt korrekt, men vad spelar gör det när huvudpersonen är helt utan skavanker, när antagonisten är genomond, när ingen av karaktärerna utvecklas under filmens gång, när huvudpersonen inte möter nästan några hinder alls. Alla de dramaturgiska konstanterna som behövs är borta och kvar blir en platt och torr dokumentering av en serie händelser i mitten av 50talet. Denna film hade passat bättre som dokumentär på Discovery än som politiskt "drama" på vita duken.

IMDB rating: 8.1 (4510 votes)
Min rating: 6.6

Black Tar Heroin (2000)

2006-01-08T12:13:00.000+01:00

Efter jag sett Requiem For A Dream för första gången mådde jag ganska dåligt psykiskt. Det var en av de mest deprimerande filmerna jag någonsin sett, och det var omöjligt att tänka ”det är bara en film” eftersom händelserna i filmen så lätt hade kunnat hämtas från verkligheten.

Black Tar Heroin är Requiem For A Dream fast i dokumentär form, allt är på riktigt med riktiga människor. Självklart visar det sig att fiktionen aldrig ens kan komma i närheten av det verkliga livets outtömliga misär.

Vi får följa några ungdomar i San Fransisco mellan 1995 och 1998. Deras gemensamma nämnare är att de missbrukar heroin. De olika livssituationerna hos de medverkande varierar från hemska till sönderslitande, ogripbart fruktansvärda. Även de som i början av filmen ser ut att klara sig ok dras längre och längre ner i fördärvet ju längre filmen fortskrider.

Två personers öden etsade sig fast mer än de andra. Den ena är en ung kille, runt 20 år gammal. Han berättar att hans mamma gick på heroin och han själv blev till genom att hon blev våldtagen när hon var medvetslös. Han berättar vidare att han prostituerar sig för att ha råd med heroinet. Alternativet skulle vara att råna folk, men han säger att han inte skulle kunna leva med att göra så mot oskyldiga människor. Det jobbiga med att prostituera sig, säger han, är att så många behandlar honom så dåligt, fyra gånger har han blivit våldtagen. Han får under filmens gång reda på att han har aids. Att få reda på att han kommer att dö leder till att han trappar upp sitt missbruk. Han försvinner en längre period och när han kommer tillbaka är han inte långt från döden. Han berättar att han försökt ta livet av sig med en överdos och misslyckats. I en fruktansvärd scen blir han sedan utslängd ur sin partners lägenhet. Han pratar och stönar oavbrutet och rör sig nästan okontrollerat, det blir uppenbart att han nu även lider av någon slags psykisk åkomma. I slutet av filmen ser vi honom sova på gatan.

Den andra personen är en tjej som är 18 år då filmen börjar spelas in. När hon var fem år blev hon våldtagen av sin morfar. Under filmens gång intensifierar hon sitt drogmissbruk och börjar kombinera heroin med crack. I en scen tar hon först heroin följt av crack följt av en flaska sprit följt av mer crack följt av mer heroin. När hon nästan är helt borta säger hon att hon saknar sitt hem. I slutet av filmen säljer hon sig dag och natt på gatan i ett av de värsta områdena i San Fransisco.

Det är uppenbart att många av killarna och tjejerna praktiskt taget tvingats in i sitt missbruk av förhållanden under deras uppväxt. Filmen visar dock också att det inte går att generalisera missbrukare, alla är individer lika olika varandra som du och jag.

De få gånger då ett litet ljus tänds i mörkret blir det aldrig långvarigt. Till exempel då vi får reda på att en tjej hållit sig ren i ett par månader får vi sedan se statistik som visar att mindre än en procent av alla heroinmissbrukare i de aktuella områdena lyckas ta sig ur sitt missbruk och precis som väntat faller tjejen tillbaka in.

Det finns få filmer jag kan säga detta om, men denna är verkligen en film som skulle behöva visas i gymnasieskolor. Inte så mycket för att den får en att aldrig vilja testa heroin (jag tror inte att det finns så många tonåringar som längtar efter att bli heroinmissbrukare) utan desto mer för att den får en att förstå missbrukare bättre och förstå vad de utsätts och utsätter sig själva för. Ingen kan se den och sedan säga något ont om sprututbytesprogram, exempelvis.

Det här var en av de hemskaste filmerna jag någonsin sett och jag kommer nog aldrig glömma den så länge jag lever, på gott och ont.

IMDB score: 6.9 (62 votes)
Min score: 8.3

End Of The Century (2003)

2006-01-08T09:58:00.000+01:00

Det har säkert gjorts en hel del filmer om The Ramones, allt annat vore ologiskt med tanke på hur mycket de påverkat dagens rock och punk. Jag har dock aldrig tidigare sett någon dokumentär som fokuserat enbart på detta band, och trots att jag länge lyssnat på dom har jag vetat väldigt lite om själva bandet. Fram tills nu det vill säga. För End Of The Century är en grundlig dokumentation och genomgång av bandets historia, från grundandet till Joeys död. Filmens fokus ligger till stor del på bandmedlemmarnas personlighet och hur relationerna såg ut mellan dom.

Vi får en bild av frontmannen Joey som en väldigt blyg och tillbakadragen person, svårt drabbad av tvångstankar. Gitarristen Johnny porträtteras som bandets disciplinerade, kalla och surmulna dirigent. Dee Dee, den heroinmissbrukande före detta prostituerade basisten och låtskrivaren framställs som flamsig och ostabil men även snäll.

En av de intressantaste delarna av filmen är den som behandlar relationen mellan Joey och Johnny. Jag hade tidigare hört av någon att Joey skulle stå väldigt långt till höger politiskt samtidigt som resten av bandet hade närmast motsatta åsikter. Jag fick inte detta att gå ihop med den blyga, snälla och lite flummiga Joey som visades i filmen. Det visade sig även senare att det var helt fel, det var istället Johnny som var den övertygade republikanen. Då föll plötsligt alla bitar på plats. Johnnys hårda, disciplinerade och kalla personlighet gick betydligt bättre ihop med den politiken. Själv säger han att han varit ”right-wing” sen han var 10 år gammal. Han säger att han stödde Nixon på 60-talet och när han håller tal då Ramones valts in i The Rock’N’Roll Hall Of Fame avslutar han med ”God bless Bush and god bless the USA”. I en scen har han även en tröja med texten ”Kill a commie for mommy”. Dessa ställningstaganden sätts sedan i relation till Joeys åsikter som är de rakt motsatta. Motsättningarna mellan de två eskalerade enormt när Johnny blev tillsammans med Joeys flickvän och efter den incidenten blev de två aldrig vänner igen. Olika personer i filmen hävdar dessutom att låten ”The KKK took my baby away”, som Joey skrev, handlar om Johnny.

Filmen är en relativt konventionell dokumentär som mest utgörs av intervjuer med bandmedlemmarna själva (även Dee Dee och Joey) samt folk som stod dom nära. Den är välgjord även om ljudet på intervjuerna kan vara bristfälligt ibland. Jag tycker varken bättre eller sämre om The Ramones efter jag sett denna film men det känns verkligen som jag förstår mig på bandet bättre.

IMDB score: 7.8 (442 votes)
Min score: 7.1

The Quiet Earth (1985)

2006-01-04T03:56:00.000+01:00

På ett sätt underlättade det kalla kriget för många manusförfattare och filmmakare. USA och Sovjets kapprustning ledde nämligen till att man kunde testa de vildaste idéerna och sedan förklara allt med att det var ett resultat av ett hemligt, högteknologiskt vapenprojekt som gått åt skogen. Även fast The Quiet Earth är från Nya Zeeland och baserad på en bok dominerar denna idé här mer än någonsin.

Både filmens titel och själva premissen - en man vaknar upp en morgon och upptäcker att han är den enda människan kvar på jorden - tilltalar mig något otroligt. Det borde absolut göras mer film på stora idéer. Tyvärr är denna idé inte särskilt väl tillvaratagen i denna film. Mystiken och de konspirationsteoretiska möjligheterna som anslaget etablerar överges nästan ögonblickligen och ersätts först med komedi och sedan med relationsdrama.

Filmen är från 1985 och det märks betydligt mer än vad det borde. Det enda som riktigt håller måttet är musiken, som kunde varit precis hur hemsk som helst helt enkelt för att filmen är gjord på 80-talet. Huvudrollen spelas av Bruno Lawrence som också varit med och skrivit manuset. Han gör en OK insats, speciellt jämfört med de två andra rollerna.

Filmen är verkligen inte snygg. Tråkiga landsvägsscener blandas med taffliga explosioner och filmens "högteknologiska" forskningsanläggning ser ut som superskurkens bas i en riktigt gammal Bond-rulle. Det är lätt att försöka ursäkta detta genom att hänvisa till när filmen är gjord, men sedan tänkte jag på att The Andromeda Strain är gjord 1971, och den ser fan så mycket bättre ut.

Man måste dock komma ihåg att ytan är av sekundär betydelse i förhållande till substansen. Filmen har en bra premiss och det räcker en bit, men i slutändan känns det bara synd eftersom den hade kunnat vara så mycket bättre.

IMDB score: 7.1 (1611 votes)
Min score: 6.0

Wolf Creek (2005)

2006-01-02T23:06:00.000+01:00

Går det att göra en bra film på ett uttjatat koncept? Ja, ibland. Wolf Creek är en skräckfilm som innehåller tre ungdomar på semester och en galen, sadistisk mördare. På rak arm kan jag inte komma på ett mindre orginellt scenario, och trots antalet filmer som gjorts med liknande innehåll står Texas Chainsaw Massacre, som satte standarden redan 1974, fortfarande oöverträffad. Wolf Creek kommer heller inte i närheten av denna, men regissören, producenten och manusförfattaren Greg McLean har lyckats mycket bättre än många andra som försökt sig på samma sak. Med tanke på att detta är hans första långfilm kan man heller inte bli annat än imponerad.

Filmen utspelar sig i Australien och man bjuds på många vackra vyer. Det märks att McLean har ett fotografiskt sinne. Skådespeleriet går från bra i början till godkänt mot slutet, då rollerna blivit reducerade till skräckfilmsstereotyper som hysterisk flicka och galen mördare.

Kan man se förbi den banala premissen finner man en underhållande och ibland smått obehaglig thriller.

IMDB Rating: 6.3 (2.087 votes)
Min Rating: 7.0

It's All Gone Pete Tong (2004)

2006-01-02T00:32:00.000+01:00

Jag är inget större fan av elektronisk musik, speciellt inte den typ som denna film handlar om, och jag vet ytterst lite om scenen. Detta kombinerat med att jag inte läst eller hört särskilt mycket om filmen ledde till måttlig förvirring då jag först trodde att filmen var baserad på en riktig person. Detta var dock helt felaktigt, It's All Gone Pete Tong är en mockumentary i samma stil som This Is Spinal Tap. Den följer dock inte helt den dokumentära mallen utan har en hel del inslag av traditionell filmstruktur blandat med de (fejkade) dokumentära greppen. I Spinal Tap krävdes det ofta en ganska bra kännedom om den aktuella musiken och kulturen för att kunna förstå en del skämt, detta kanske även är fallet i denna film men det finns tillräckligt med komik även för den som inte har någon erfarenhet av allnighters på Ibiza. Paul Kaye spelar filmens brittiske protagonist "Frankie Wilde" och han gör det bra. Ännu bättre är dock Mike Wilmot som Max Haggar, Frankies excentriske, burduse och högljudda manager.

Även fast det är en annorlunda film är den inte särskilt minnesvärd. Den var inte dålig, bara helt OK.

IMDB Rating: 7.3 (1171 votes)
Min Rating: 6.9